Fotograf: Schristia@flickrOljan - det svarta guldet 

Revolutionen i Mellanöstern – Folkens eller elitens?

Det sägs att Edens lustgård låg i Mesopotamien, nuvarande Irak, Det är också där, samt i Egypten och länderna i ”bördiga halvmånen” i Mellanöstern som de äldsta kvarnlämningarna av jordbruk i världen hittats. I Mespotamien så utvecklade sumererna de första kända skrivtecknen och en avancerad kultur. Med andra ord tycks det som att grunden för den moderna civilisationen finner sin vagga i det område som de senaste månaderna skakats av så stora oroligheter och omvälvningar att paralleller till Berlinmurens fall 1989 dragits av flera kommentatorer.

När det diktatoriska kommunistväldet föll i östblocket tog en liten klick oligarker över och anammade snabbt den nyliberala våg som svepte över klotet för att införa marknadsekonomi. På kuppen slogs de sociala skyddsnäten ut, massiv arbetslöshet följde och misären bredde ut sig. Sex-traffickingen och prostitutionen exploderade och medan de flesta levde i fattigdom skodde sig en liten elit i vanlig ordning på de mångas elände. Den italienske författaren och ekonomen Loretta Napoleoni, med förflutet i IMF och ungerska centralbanken, berättar utförligt om detta i sin utmärkta bok ”Skurkkapitalismen”.

I Mellanösterns länder har befolkningarna länge levt under mer teokratisk diktatur. Även om inte alla är monarkier så är det mer regel än undantag att den styrande eliten lever furstligt och forslar undan miljarder på utländska bankkonton. 99% av de islamistiska länderna är diktaturer och det är ingen tillfällighet. Precis som den berömde samhällsdebattören Noam Chomsky mycket riktigt påpekat så har länder som USA, Storbritannien och Frankrike alltid stöttat radikala islamistgrupper för att hålla sekulariserade, nationalistiska och demokratiska krafter borta från makten.

Saudiarabien är ett tydligt exempel eftersom landet är centralt för islamsk fundamentalism, menar Chomsky:
”Det utgör centrum för finansieringen av jihad-terror och de är väst ledande allierade”. Anledningen till att väst sedan länge motarbetat de mer demokratiska falangerna och stöttat islamistiska eller diktaroriska krafter är att sekulariserade och nationalistiska grupper i första hand vill använda naturresurserna inom den egna regionen och inte sälja ut dem till multinationella jättebolag i väst.

Det är heller ingen hemlighet att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, är en diktatur med en i stora stycken medeltida kvinnosyn och att de varit och är en fristad för gamla diktatorer. Idi Amin, Ugandas ökände tyrann, med mer än 400 000 människoliv på sitt samvete, togs emot med öppna armar och nu senast var det Tunisens avsatte ledare Ben Alis tur. I väst gör man gladeligen affärer med saudierna. Sverige tillhör de länder som exporterar vapen till Saudiarabien och nyligen gjorde USA sin hittills största affär inom området när man sålde stridsplan, helikoptrar och vapen till en summa som landade på ofattbara 60 miljarder dollar.

Redan 1953 iscensatte USA och Storbritannien en kupp mot den demokratiskt valde Mossadeq i Iran och ersatte honom med Shahens diktatur. Anledningen var förstås att Mossadeq inte ville gå i deras ledband utan tänkte nationalisera landets oljetillgångar. Det var varken första eller sista gången som eliten i väst störtade en demokratiskt vald ledare för att ersätta honom med en diktator, vilket alla som gjort sin historiska hemläxa vet.

Under allt detta ligger förstås den klassiska dialektik som eliten använt sig av många gånger förut. Utåt sett vill ju retoriken göra gällande att väst självklart vill se demokrati i dessa länder och man kan också se hur stöd ges och dialog förs med sådana grupperingar, men i realiteten har man både stött och haft nära samarbete med ledare som vill ha allt annat än demokrati. Det är frapperande att notera hur ofta väst sett genom fingrarna på övergrepp och diktatur när det passat den egna ekonomiska eller militärstrategiska agendan.

Var fanns till exempel USA och FN när över 1 miljon människor slaktades i Rwanda 1994? När det däremot finns olja eller militärstrategiska intressen, då är det plötsligt VÄLDIGT viktigt att värna om demokratin och man tävlar om att rapa politiskt korrekta haranger av indignation i pressen. Den verkliga doktrinen är dock, som Chomsky påpekar: ”att så länge folken i regionen håller sig lugna och är tysta, är allt ”väl” i diktaturerna och det är ”business as usual”, oavsett vilka uppgifter som kommer fram via ambassadrapporter, Human Rights Watch eller Amnesty.

I Tunisien och Egypten har vi sett så kallade ”färgrevolutioner”, regimskiften utan massiv blodspillan eller inbördeskrig. Revolten i Tunisien, även kallad Jasminrevolutionen, skedde snabbt och överraskade många. Startskottet sägs ha varit när en arbetslös akademiker brände sig till döds i protest mot regimen. Vreden över förtrycket, svågerpolitiken, korruptionen, fattigdomen och de galopperande matpriserna spädde på ett redan gammalt missnöje. Fackföreningsrörelsen med UGTT, i spetsen blev drivande i revolutionen. De var dock länge lojala mot Ben Ali och tycks inte ha agerat förrän revolten redan var ett faktum.

Den 25 januari 2011, några veckor efter revolutionen i Tunisien, utbröt den så kallade "vredens dag" i Egypten och gatudemonstrationer följde. Folkmassor protesterade mot polisbrutalitet, korruption, arbetslöshet, låga löner, bostadsbrist, matpriser, dåliga levnadsförhållanden och bristande yttrande och -valfrihet. Egyptens sågs för många år sedan som något av en ledare för den progressiva arabiska nationalismen men ingick med tiden ett strategiskt kompanjonskap med USA och närmade sig Israel. Dock har president Mubarak visat sig något motsträvig på senare år sett med västliga ögon. Under ett tal strax efter revolten sa Mubarak i ett tal att han trodde internationella samfundet låg bakom revolutionen.

I Los Angeles Times intervjuades Khalid El-Baramawy, 33, redaktör på masrawy.com som bevakar korruption och polisbrutalitet m.m i Egypten och sa  att: ”Det här liknar ingen annan revolution, den har två ansikten. Det dåliga är att vi kan inte kontrollera den, vi vet inte vad som ska ske. Det positiva är att Mubarak inte vet hur han ska hantera oss”. Googleanställde Wael Ghonim, spelade också en viktig roll genom att värva folk via Facebook e.t.c. Ahmed Maher, en av ledarna för ungdomsrörelsen ”6 April” i Egypten, som också beskrivs som en av initiativtagarna till revolten, omskrivs också i artikeln.

The Telegraph i Storbritannien publicerade ett dokument från amerikanska ambassaden i Kairo till Washington som Wikileaks läckt som visade att 6 april-rörelsen haft kontakt med och stöttats av USA före revolutionen. I dokumentet framgår hur en medlem av rörelsen haft möten med amerikanska tjänstemän på Capitol Hill i Washington. Vissa bedömare gör gällande att President Mubarak måste avsättas för att han inte var tillräckligt lydig, han vägrade till exempel att upplåta baser i Egypten åt västmakterna under Irakkriget.

Mohamed ElBaradei, med en examen från New York University's law school och tidigare chef för internationella atomenergiorganet IAEA, återvände till Egypten och klev fram som aspirant till interim-presidentpost. ElBaradei sitter i styrelsen för ”International Crisis Group” där bland annat George Soros, mannen som var med och sänkte den svenska kronan under finanskrisen på 90-talet, är en framträdande figur. Den 11 februari meddelade vicepresident Omar Suleiman att Hosni Mubarak avgått som president och att landets militärledning övertagit styret.

Efter Egypten spred sig upproret sen vidare till Jordanien och Jemen, där regimen placerade ut krypskyttar som enligt uppgift dödat över 40 demonstranter. Först avgick tre ministrar i protest och senare sparkades hela regeringen av presidenten. Protester uppstod även i Bahrain, det enda landet i regionen med shiamuslimsk majoritet, och där USA har sin femte största militärbas, vilket fick till följd att diktaturgrannarna med Saudiarabien i spetsen ryckte in. De sunnidominerade kungahusen och USA anklagar Iran för att elda på upproret i landet och utrikesminister Hillary Clinton sa att ”Iran måste sluta lägga sig i Bahrains angelägenheter”, vilket är föga överraskande men också ironiskt men tanke på att USA mer än något annat land har lagt sig i andra länders angelägenheter, inte sällan med otrolig blodspillan som följd.

Eller som den berömde journalisten och historikern, William Blum, före detta anställd vid USA:s utrikesdepartement, uttryckte det:

”Sedan andra världskriget har USA varit inblandade i störtandet av över 50 olika regeringar, varav de flesta demokratiskt valda, grovt blandat sig i demokratiska val i minst 30 länder, krigat och använt militära åtgärder, antingen direkt eller indirekt i cirka 30 länder, försökt mörda mer än 50 utländska ledare, släppt bomber på människor i 30 länder och undertryckt dussintals populistiska och nationalistiska rörelser i varje hörn av världen”.

Hos den demokratiska oppositionen i Bahrain rasar man över västs hyckleri. I en intervju med radions korrespondent Agneta Ramberg förklarade Reem Khalifa, journalist på den enda oberoende tidningen i Bahrain, Al Wasat, och ledargestalt för den demokratiska oppositionen i landet att: "Visst har Iran sedan länge en agenda för regionen, men det är ingen ursäkt för väst och deras allierade att slå ner en inhemsk demokratirörelse: Den enda anledningen till att de gör detta är för att de fruktar en förändring som leder till demokrati och att deras troner och maktpositioner hotas”. 

I en intervju på BBC sa Khalifa att den här gången är det annorlunda: "Unga sunni och shias marscherar tillsammans och de skriker varken sunni eller shia, utan Bahrain. Det har vi inte sett förr". Samma dag som saudiska stridsvagnar rullade in i Bahrain fick Reem Khalifa ett telefonsamtal från ett saudiskt nummer där man hotade att döda både henne och hennes familj. Bahrains ledande människorättsaktivist Nabil Rajab, som ständigt lever under arresthot säger om Bahrains kungahus:

”De uppviglar till hat och våld mot shiamuslimer. De skrämmer sunnimuslimerna med att de kommer att dödas om shiamuslimerna får mer inflytande. De påstår att om Bahrain blir demokratiskt och shiamuslimerna får politisk makt så kommer Iran att utnyttja det. Men vi kan ju inte för alltid förbli offer för deras oro för Iran. Vi vill ha demokrati”.

Upproret flammade sen vidare till det oljerika Libyen där FN med USA i spetsen nu upprättat en så kallad flygfri zon och västmakterna attackerat Khaddaffis ställningar. Den ansedde journalisten John Pilger från Australien skrev nyligen i en artikel:

”Hyckleriet är välbekant när USA och Storbritannien letar efter en ursäkt att invadera ännu ett oljerikt arabland. Överste Khadaffi är galen och blodbesudlad, medan hjärnorna bakom den invasion som dödade en miljon irakier och kidnappade och torterade i vårt namn är fullkomligt sunda, aldrig blodbesudlade och än en gång smakdomare vad gäller stabilitet”.

Därmed inte sagt att Khaddaffi inte är en skurk, därom råder ingen tvekan, men denne diktator har vi länge sett le i kapp med kompisar som Berlusconi och andra ledare i väst, och när Storbritannien,”på grund av dålig hälsa”, och till offrens anhörigas förfäran, släppte den libyer Khaddaffi efter påtryckningar utlämnat som ansvarig för Lockerbieattentatet tog Khaddaffi personligen emot honom när han återvände till Libyen. Han ville väl tacka, eftersom utlämnandet av denne man var en av anledningarna till att Khaddaffi togs till nåder av väst efter några år i ”kylan”.

Forskare som Alan Watt menar att västs (främst USA:s och Storbritanniens förstås) tal om att man önskar sprida demokrati till Mellanöstern inte har något med mänskliga rättigheter eller demokrati att göra. Vad det handlar om är att ta makten över naturresurserna, upprätta militärstrategiska baser, implementera det västerländska marknadsekonomiska systemet och slå sönder den i arabvärlden traditionellt starka familjegemenskapen. ”Familjen är de sista resterna av stammen”, förklarar Watt och menar att det är viktigt för eliten att vi inte för vidare gammal kunskap och visdom mellan generationerna utan att de får indoktrinera oss via skolan, tv och tidningar. I väst är ju familjen i mångt och mycket redan under upplösning.

Historikern och ekonomen F William Engdahl menar att vad vi ser är ännu ett exempel på iscensatta revolutioner för att införa den agenda eliten i väst planerar. Författaren och debattören Webster Tarpley går till och med så långt att han antyder att Mubarak plockades bort för att han motsatte sig USA:s planer att anordna ett block av sunniarabiska stater med Egypten, Saudiarabien, Jordanien, och Gulf-staterna under ett amerikanskt kärnvapenparaply skuldra vid skuldra med Israel, i syfte att konfrontera och strida mot Iran, Syrien, Hizbollah och deras shiitiska och radikala allierade.

Låt oss hoppas att folken i arabvärlden på allvar kan börja lyfta sig ur decennier av mentalt, fysiskt och andligt förtryck och gå mot en utveckling där demokrati och mänskliga rättigheter kan frodas istället för att de ska behöva agera brickor i ett spel som innebär maktkamper, girighet och förtryck mot barn, kvinnor, män och oliktänkande. Det vore inte en dag för tidigt i så fall.
 

Av Michael Delavante 22 mar 2011 16:03