Matberget - snart ett minne blott? 

Kommer matkrisen att äta upp oss?

Matkrisen ligger högst på de internationella politiska och ekonomiska samfundens dagordning. Världsbankens chef Robert Zoellick har till exempel varnat för att kampen mot fattigdomen kan gå förlorad en lång tid framöver om ingenting omedelbart görs åt de skenande matpriserna. Och det är inte bara länderna söder om ekvatorn som drabbas. Många människor på Balkan, i Moldavien och Slovakien lider redan idag av matbrist och höga livsmedelpriser.

Det växande välståndet i Kina, Indien, Brasilien och flera andra utvecklingsländer kan tyvärr ses som en pådrivande faktor bakom den skenande livsmedelkrisen. Miljoner och åter miljoner människor som för bara något decennium sedan levde i den “tredje världen” utgör nu en köpstark medelklass. Och de vill inte leva på majs och ris. Forskningsorganisationen International Food Policy Research Institutes (IFPRI) kallar detta fenomen för “matvanornas globalisering” i rapporten “The World Food Situation”.

Sedan 1990 har kineserna fördubblat sin konsumtion av kött, fisk och mjölkprodukter. Denna utveckling leder faktiskt till att jordbruket blir allt mindre effektivt. Det går åt betydligt större jordarealer för att producera animaliska än vegetabiliska produkter såsom grödor och spannmål. Till exempel krävs det sju kilo foder för att producera ett kilo kött. Med miljarder nya köttätare går ekvationen knappast ihop. Resurserna räcker helt enkelt inte till.

Samtidigt som världens snabbt växande ekonomier slukar allt mer kött, törstar vi i väst efter “det gröna guldet”, etanol. Europa och USA hårdsatsar för närvarande på att konvertera från berondet av olja till etanol. År 2010 räknar man med att 30 procent av USA:s majsproduktion kommer att gå till biobränslen. EU har som målsättning att biobränslen skall utgöra 10 % av drivmedlen år 2020. Enligt FN:s organ FAO har etanolsatsningen stått för 10 % av matprisuppgången. Enligt IMF är det så mycket som 20 %.

Utvecklingen slår hårt mot miljön. Brasiliens miljöminister avgick under den gångna veckan i protest mot sockerrörsplantagens ökande skövling av regnskogen. Brasilien har börjat neka turister tillträde till delar av Amazonas i syfte att dölja den storskaliga “förädling” som i allt högre grad bedrivs där.

Inte sedan början av 1980-talet har de globala lagren av spannmål varit så låga som nu. Detta gäller bland annat för ris, majs och i synnerhet vete, enligt IFPRI. Det berg av mat som EU sitter på äts i skrivande stund upp med rekordfart.

Under senare tid har ett flertal länder världen över drabbats av missväxt och torka. Detta är sannolikt ett resultat av den globala uppvärmningen. Länderna söder om Afrika är extremt plågade av torka samtidigt som översvämningar plågar länder i södra Asien. Både Afrika och Asien tillhör de delar av världen som har drabbats hårdast av de allt högre matpriserna. Australien, som är världens största producent av vete, har drabbats av extrem torka. De risproducerande länderna Bangladesh och Indonesien lider under allt mer utdragna och våldsamma översvämningar.

Råoljan blir bara dyrare och dyrare. Nyligen nådde oljan rekordpriset $ 120 per fat och utvecklingen verkar inte veta av några gränser. Vissa analytiker tror att oljepriset kommer att stiga till $ 150 per fat innan det planar ut. Det slår hårt mot mattransporterna och mot produktionen av oljebaserade gödningsmedel. Dessutom konkurrerar som sagt etanolproduktionen med produktionen av mat om det svarta guldet.

Den europeiska och amerikanska jordbrukspolitiken är ytterligare en källa till den svältkatastrof som vi nu ser bre ut sig över Jorden. EU och USA subventionerar sina egna bönder på samma gång som de skyddas mot konkurrens med hjälp av importtullar. Handeln av jordbruksvaror länder emellan blockeras av tullpropparna och driver upp matpriserna i fattiga länder. Stora matproducenter som Argentina, Kina, Mexico och Ryssland har infört höga exportskatter på spannmål. Brasilien har stoppat exporten av majs och Indien har stoppat export av basmatiris. Världsbanken har satt handelstullarna högst på sin lista av problem som måste åtgärdas.

Matråvaror, och även livsmedel, är heta på börserna världen över. Värdet stiger med raketfart och de globala placerarna spekulerar nu vilt i sin jakt på avkastning. Även urbaniseringen bär sin del av skulden. I dag bor varannan världsmedborgare i en stad. Men av världens fattiga befolkning lever 75 % på landsbygden. Landsbygden får det allt svårare att mätta städernas hunger.

Enligt FN kommer jordens befolkning att öka med cirka tre miljarder människor till år 2050. Denna befolkning kommer att kräva enorma mängder vete, majs och ris. Kött skall vi inte tala om. Enligt Mark Rosengrant vid IFPRI måste världens köttproduktion fördubblas för att täcka behovet.

En trettioårig period av sjunkande matpriser tycks nu ha sett slutet. Men var kommer priserna på livsmedel att landa? Man behöver inte vara en grundmurad pessimist för att tro på en kärv framtid för många människor. Det gör IMF och OECD-FAO i sina prognoser. De spanska tomatkrigens lyxera och de franska böndernas protestförstörelse av livsmedel kommer förmodligen att avslutas på naturlig väg.

Svälten är redan idag en realitet. FN:s livsmedelprogram WFP sliter för att samla ihop pengar att köpa mat åt de allra fattigaste människorna på Jorden. IMF har lovat att låna ut ytterligare 800 miljoner dollar till Afrika för att öka jordbrukets kapacitet. Den 7-9 juli möts G8 i Hokkaido i Japan för att diskutera matkrisen. Men kommer de att hitta en lösning på krisen? Kanske ligger en del av svaren hos oss själva?

Faktum är att det finns saker som vi kan göra för att hjälpa till. Genom att undvika kött och processad mat, inte köra etanolbil och hålla oss till närproducerade varor minskar vi trycket på resurserna. Lyckas vi inte begränsa matkrisen så kommer krig och konflikter att följa i dess spår. Anklagelserna om vem som är orsak till matkrisen har redan börjat hagla tätt. Namibias president, Pohamba, anklagade i förra veckan FAO för att ha skapat krisen med flit. Zimbabwes diktator, Mugabe, menar att det är väst och de vita farmarna som är dess upphov.

Det behöver inte dröja länge innan de hätska anklagelserna förvandlas till brinnande krig. Då räcker det inte längre med möten och prognoser.

av Martin Ekdahl 16 maj 2008 12:20

Kommentarer

Sida: 1

Alarik Sandrup 21 maj '08 13:19

Inte fullt så nattsvart vad gäller global matförsörjning I inlägget ”Kommer matkrisen att äta upp oss?” den 16 maj beskrev Martin Ekdahl en situation och en framtid som skulle kunna få vem som helst att se nattsvart på framtiden. Massvält, höga livsmedelspriser och förstörd miljö är enligt Ekdahl en oundviklig framtida verklighet. Som tur är, så ser inte alla framtiden an med så pass stor skepsis som Ekdahl. FN:s livsmedels- och jordbruksorgan, FAO, anger till exempel i sin rapport World Agriculture: towards 2015/2013 att det starkaste skälet till att den globala livsmedelsproduktionen inte är större i dag, är permanent låga priser på jordbruksprodukter under de senaste decennierna. Det har helt enkelt inte lönat sig att producera mer mat för världens bönder, enligt FAO. Nu, när priserna ökat, har mycket riktigt också produktionen gått upp världen över. I Sverige har bland annat spannmålsarealen ökat med cirka 10 procent på bara ett år. Någon har sagt att ”det bästa mot höga priser är höga priser” och det vore märkligt om inte denna sanning även stämde för jordbrukssektorn. Det finns en stor outnyttjad potential för ökad jordbruksproduktion, vilken kommer att mobiliseras och producera mer mat om det visar sig att ökningen av realpriserna håller i sig. Till detta kommer att cirka 75 procent av världens fattigaste lever på landsbygden och försörjer sig i eller i anslutning till jordbruket. Därmed gynnas de oftast om priserna på jordbruksprodukter ökar. Det stora problemet finns hos urbaniserade människor i fattiga länder som lever i penningekonomin men med begränsade inkomster. Majoriteten av dessa ”stadsflyktingar” kommer från landsbygden, som de flytt på grund av dålig lönsamhet i jordbruket. Här finns onekligen en olycklig paradox. Dessa människor måste givetvis hjälpas akut, bland annat genom en rättvisare nationell inkomstfördelning och med intelligent bistånd. Den bästa långsiktiga utvecklingen är dock att dessa mestadels jordbruksdominerade länder och regioner tillåts utvecklas positivt på marknadens villkor, där ökade exportintäkter för jordbruksprodukterna är den huvudsakliga ekonomiska motorn. I FAO:s rapport återfinns beräkningar på vilken stor produktionspotential världens jordbruk har. Jordbruket kan dessutom expandera utan att behöva ta mycket mer mark i anspråk. Till 2030 uppger man att spannmålsproduktionen kan öka med 57 procent, samtidigt som åkerarealen endast behöver öka med 7 procent. FAO räknar alltså med en stor produktivitetsökning per hektar åkermark som största källa för den ökade produktionen. Faktorer bakom en sådan ökning kan vara mekanisering, införande av uthålliga gödsel- och växtskyddsmedel, bättre växtsorter, effektivare bevattningssystem samt högre mänsklig kompetens. Mycket av detta tillämpas sedan decennier i utvecklade länder, där hektarskördarna numera är höga, medan man i utvecklingsländerna fortfarande kämpar på med ineffektiva produktionsmetoder, redskap, bevattningssystem etc. Debattens fokus behöver nu flyttas från efterfråge- och konsumtionssidan till utbuds- och jordbrukssidan. Frågorna vi behöver ställa oss är hur vi kan öka jordbruksproduktionen på ett uthålligt sätt med de begränsade resurser vi har att tillgå. Eftersom det finns begränsat med framförallt jordbrukmark, energi och vatten, är det avgörande att vi ökar produktionen per insatt enhet, det vill säga ökar produktiviteten. För att klara detta krävs stora nysatsningar på utbildning, FoU samt en målinriktad och effektiv överföring av kapital och kunskap till jordbrukssektorerna i utvecklingsländerna. Tyvärr har trenden under senare år varit den motsatta, där till exempel produktionsinriktad verksamhet under lång tid nedprioriterats vid Sveriges Lantbruksuniversitet och det svenska utvecklingsbiståndet till jordbruket under de senaste två decennierna minskat med hela 80 procent. Det är helt klart att vi går mot en framtid med ökad global befolkningsmängd och ökad genomsnittlig per capita-konsumtion. Detta i kombination med att många resurser är begränsade tvingar oss till att bli betydligt effektivare i vårt resursutnyttjande. Vi kommer i den utvecklade delen av världen att behöva ompröva vår livsstil och vårt konsumtionsmönster, men det kanske ändå är på tiden. När det däremot gäller jordbrukets potential att förse mänskligheten med såväl nödvändiga livsmedel av god kvalitet som med förnybar och klimatvänlig energi, så ser många trots allt ljust på möjligheterna. Vad gäller frågan om bioenergi kontra mat, så är klimatförändringarna ett betydligt större hot mot livsmedelsförsörjningen än det faktum att vi i dag använder en procent av världens åkermark för energigrödor. Mänskligheten står inte inför några enkla utmaningar, och därför finns det desto större anledning att vara lösningsorienterad och inte problemfokuserad. Problembeskrivningen är nog de flesta överens om, men nu måste vi hitta hållbara lösningar. Alarik Sandrup energipolitisk expert, LRF