Matberget - snart ett minne blott? 

Kommer matkrisen att äta upp oss?

Matkrisen ligger högst på de internationella politiska och ekonomiska samfundens dagordning. Världsbankens chef Robert Zoellick har till exempel varnat för att kampen mot fattigdomen kan gå förlorad en lång tid framöver om ingenting omedelbart görs åt de skenande matpriserna. Och det är inte bara länderna söder om ekvatorn som drabbas. Många människor på Balkan, i Moldavien och Slovakien lider redan idag av matbrist och höga livsmedelpriser.

Det växande välståndet i Kina, Indien, Brasilien och flera andra utvecklingsländer kan tyvärr ses som en pådrivande faktor bakom den skenande livsmedelkrisen. Miljoner och åter miljoner människor som för bara något decennium sedan levde i den “tredje världen” utgör nu en köpstark medelklass. Och de vill inte leva på majs och ris. Forskningsorganisationen International Food Policy Research Institutes (IFPRI) kallar detta fenomen för “matvanornas globalisering” i rapporten “The World Food Situation”.

Sedan 1990 har kineserna fördubblat sin konsumtion av kött, fisk och mjölkprodukter. Denna utveckling leder faktiskt till att jordbruket blir allt mindre effektivt. Det går åt betydligt större jordarealer för att producera animaliska än vegetabiliska produkter såsom grödor och spannmål. Till exempel krävs det sju kilo foder för att producera ett kilo kött. Med miljarder nya köttätare går ekvationen knappast ihop. Resurserna räcker helt enkelt inte till.

Samtidigt som världens snabbt växande ekonomier slukar allt mer kött, törstar vi i väst efter “det gröna guldet”, etanol. Europa och USA hårdsatsar för närvarande på att konvertera från berondet av olja till etanol. År 2010 räknar man med att 30 procent av USA:s majsproduktion kommer att gå till biobränslen. EU har som målsättning att biobränslen skall utgöra 10 % av drivmedlen år 2020. Enligt FN:s organ FAO har etanolsatsningen stått för 10 % av matprisuppgången. Enligt IMF är det så mycket som 20 %.

Utvecklingen slår hårt mot miljön. Brasiliens miljöminister avgick under den gångna veckan i protest mot sockerrörsplantagens ökande skövling av regnskogen. Brasilien har börjat neka turister tillträde till delar av Amazonas i syfte att dölja den storskaliga “förädling” som i allt högre grad bedrivs där.

Inte sedan början av 1980-talet har de globala lagren av spannmål varit så låga som nu. Detta gäller bland annat för ris, majs och i synnerhet vete, enligt IFPRI. Det berg av mat som EU sitter på äts i skrivande stund upp med rekordfart.

Under senare tid har ett flertal länder världen över drabbats av missväxt och torka. Detta är sannolikt ett resultat av den globala uppvärmningen. Länderna söder om Afrika är extremt plågade av torka samtidigt som översvämningar plågar länder i södra Asien. Både Afrika och Asien tillhör de delar av världen som har drabbats hårdast av de allt högre matpriserna. Australien, som är världens största producent av vete, har drabbats av extrem torka. De risproducerande länderna Bangladesh och Indonesien lider under allt mer utdragna och våldsamma översvämningar.

Råoljan blir bara dyrare och dyrare. Nyligen nådde oljan rekordpriset $ 120 per fat och utvecklingen verkar inte veta av några gränser. Vissa analytiker tror att oljepriset kommer att stiga till $ 150 per fat innan det planar ut. Det slår hårt mot mattransporterna och mot produktionen av oljebaserade gödningsmedel. Dessutom konkurrerar som sagt etanolproduktionen med produktionen av mat om det svarta guldet.

Den europeiska och amerikanska jordbrukspolitiken är ytterligare en källa till den svältkatastrof som vi nu ser bre ut sig över Jorden. EU och USA subventionerar sina egna bönder på samma gång som de skyddas mot konkurrens med hjälp av importtullar. Handeln av jordbruksvaror länder emellan blockeras av tullpropparna och driver upp matpriserna i fattiga länder. Stora matproducenter som Argentina, Kina, Mexico och Ryssland har infört höga exportskatter på spannmål. Brasilien har stoppat exporten av majs och Indien har stoppat export av basmatiris. Världsbanken har satt handelstullarna högst på sin lista av problem som måste åtgärdas.

Matråvaror, och även livsmedel, är heta på börserna världen över. Värdet stiger med raketfart och de globala placerarna spekulerar nu vilt i sin jakt på avkastning. Även urbaniseringen bär sin del av skulden. I dag bor varannan världsmedborgare i en stad. Men av världens fattiga befolkning lever 75 % på landsbygden. Landsbygden får det allt svårare att mätta städernas hunger.

Enligt FN kommer jordens befolkning att öka med cirka tre miljarder människor till år 2050. Denna befolkning kommer att kräva enorma mängder vete, majs och ris. Kött skall vi inte tala om. Enligt Mark Rosengrant vid IFPRI måste världens köttproduktion fördubblas för att täcka behovet.

En trettioårig period av sjunkande matpriser tycks nu ha sett slutet. Men var kommer priserna på livsmedel att landa? Man behöver inte vara en grundmurad pessimist för att tro på en kärv framtid för många människor. Det gör IMF och OECD-FAO i sina prognoser. De spanska tomatkrigens lyxera och de franska böndernas protestförstörelse av livsmedel kommer förmodligen att avslutas på naturlig väg.

Svälten är redan idag en realitet. FN:s livsmedelprogram WFP sliter för att samla ihop pengar att köpa mat åt de allra fattigaste människorna på Jorden. IMF har lovat att låna ut ytterligare 800 miljoner dollar till Afrika för att öka jordbrukets kapacitet. Den 7-9 juli möts G8 i Hokkaido i Japan för att diskutera matkrisen. Men kommer de att hitta en lösning på krisen? Kanske ligger en del av svaren hos oss själva?

Faktum är att det finns saker som vi kan göra för att hjälpa till. Genom att undvika kött och processad mat, inte köra etanolbil och hålla oss till närproducerade varor minskar vi trycket på resurserna. Lyckas vi inte begränsa matkrisen så kommer krig och konflikter att följa i dess spår. Anklagelserna om vem som är orsak till matkrisen har redan börjat hagla tätt. Namibias president, Pohamba, anklagade i förra veckan FAO för att ha skapat krisen med flit. Zimbabwes diktator, Mugabe, menar att det är väst och de vita farmarna som är dess upphov.

Det behöver inte dröja länge innan de hätska anklagelserna förvandlas till brinnande krig. Då räcker det inte längre med möten och prognoser.

Av Martin Ekdahl 16 maj 2008 12:20