confessions.jpg 

Bekännelser av en ekonomisk torped

Så beskriver John E. Mack, professor vid Harvard University och vinnare av Pulitzerpriset, John Perkins bok ” Confessions of an economic hit man.”

Efter terrorattacken den 11 september 2001 kände John Perkins att han inte kunde vara tyst längre. Trots tystnadslöfte, mutor och t.o.m hotelser förklarade han i en intervju för australiska ABC:

”Det amerikanska folket måste få reda på vad vi egentligen gör i världen. De flesta tror att vi hjälper, att vår utrikespolitik är idealistisk. Men det är den väldigt sällan. Vi förstår inte vilken
skada vi gör.

Men om folk får reda på vad vi faktiskt utsätter andra människor och länder för kommer det att ändras. Om många verkligen kräver en förändring, då kommer det också att hända.”

1951 förklarade den omtyckte premiärministern Mossadeq i Iran att han tänkte nationalisera landets oljetillgångar. Något som BP (British Petrolium) inte tänkte tillåta. Den brittiska regeringen konsulterade sina amerikanska allierade och man kom fram till att ett angrepp på Iran inte var rätt väg just då.

I stället skickade man under ”operation Ajax” dit CIA och MI6-agenter som via mutor, hot och infiltration skapade kaos i landet. Mossadeq blev avsatt 1953 och placerades i husarrest och den amerikanske marionetten Mohammed Reza Pahlavi, Shahen av Iran, landets diktator.

Enligt Perkins var det vid det här tillfället som den ekonomiske torpeden egentligen föddes.

I slutet av 1960-talets rekryterade USAs olika underrättelseorgan tänkbara torpeder som anställdes av privata företag. En av dem var John Perkins som värvades av National Security Agency (NSA).

Officiellt arbetade Perkins för konsultfirman MAIN som tillsammans med de andra företagen finansierades av regeringen utan offentlig insyn. Dock var det ingen hemlighet för de anställda vilka som egentligen stod för pengarna.

Poängen var att ge länder, med tillgångar USA ville ha, erbjudanden de inte kunde motstå. Och lura in dem i ett partnerskap där USA senare kunde kräva deras vänskap.

De ekonomiska torpedernas jobb är att antingen lura eller tvinga länder runtom i världen att gå med på ekonomiska avtal som gynnar amerikanska storföretag. De för sen över pengar från bland annat Världsbanken till ett fåtal stora företag.

Torpedernas mål ska genomföras med alla till buds stående medel, vilket bl:a innebär friserade ekonomiska rapporter, utpressning, mutor, sex och mord. John Perkins första jobb blev Indonesien Därefter lurade han å USA:s vägnar Panama, Ecuador och Saudiarabien.

Perkins huvuduppgift var att blåsa upp ekonomiska prognoser för att kunna lura till sig dyra investeringsprogram i länder i tredje världen. Huvudsyftet med investeringsprogrammen var att stärka den amerikanska kontrollen över landet. De dyra investeringarna gavs till bolag i USA samtidigt som de redan fattiga länderna drog på sig enorma statsskulder. När skulderna skulle återbetalas förstördes ländernas infrastrukturer via Världsbanken och IMF,

”Skuldavskrivningarna är i hög grad ett knep för att göra de rikare rikare, men få det att se ut som ett stöd till de fattiga. Det är en typisk strategi för en ekonomisk torped" förklarar Perkins. De Länder som Perkins och hans kollegor arbetade i var också strategiskt viktiga för USA.

Misslyckas torpederna kallas schakalerna in. Schakalerna är lönnmördarna, de som ser till att ett plan störtar eller en bil exploderar. Misslyckas även de, så är risken stor för krig .

Indonesien och Ecuador erbjöds satsningar på infrastruktur. Perkins tog fram ekonomiska rapporter som via manipulerad statistik visade på nödvändigheten av ekonomiska satsningar. För att ha kunna bekosta investeringarna lånade länderna enorma summor och de företag som fick byggkontrakten var amerikanska jättar som Bechtel och Halliburton. Oljebolagen pumpar sen, p.g.a sina industrier, ut gifter i regnskogens floder och dödar människor, djur och natur.

I en intervju för radioprogrammet Democracy Now förklarade Perkins:

”Satsningarna gynnar främst ett fåtal rika familjer i de här länderna. Den fattiga delen av befolkningen sitter fast med skulderna. Ta ett land som Ecuador. De är tvungna att använda en stor del av sin statsbudget bara för att betala av räntorna på dessa jättelån. Det klarar de självklart inte så vi har dem i ett skruvstäd. När vi vill ha mer olja går vi till Ecuador och säger:

- Kan ni inte betala era skulder vill vi ha något annat istället. Ge upp delar av er regnskog till våra oljeföretag. Men det är lån vi konstruerat. Vi får tillbaka det mesta eftersom pengarna vi lånar ut går till amerikanska företag. Ecuador sitter fast med en stor skuld och en massa ränta att betala. På så sätt blir de våra slavar.

Det är ett imperiebyggande, det går inte att kalla det för något annat. Med tanke på hur stort det amerikanska imperiet är idag har taktiken verkligen varit lyckosam.”

Perkins berättar för Amy Goodman från Democracy Now om hur han lärde känna de två presidenterna Jaime Roldos i Equador, och Omar Torrijos i Panama under 70-talet:

“Jaime Roldos var en fantastisk kille. Efter flera år av miltärdiktatorer, amerikanska marionetter, blev det demokratiskt val, och en man, Jaime Roldos, ställde upp med ett program som gick ut på att equadorianska resurser borde användas för att hjälpa folket i Equador. Särskilt olja som då började utvinnas.

Det här var i slutet på 70-talet och jag skickades dit för att korrumpera dem, få dem att ändra sig:

”Om du spelar vårt spel så kan jag göra dig och din familj väldigt rik. Om du inte spelar vårt spel så kan du gå samma väg som Allende i Chile, Arbenz i Guatemala eller Lumumba i Kongo.”

Både Roldos och Torrijos var dock omutbara, förklarade Perkins.
Inom loppet av två månader 1981 så dog både Roldos och Torrijos i mystiska ”flyplansolyckor”.

Enligt Perkins blev de mördade för att de inte spelade med.

I fallet Saudiarabien ville man göra landet politiskt beroende av USA. Pengar hade saudierna redan gott om. Oljeinkomsterna innebar för överklassen dock ett visst problem; Å ena sidan levde de gärna i lyx, å andra sidan hade det en demoraliserande effekt på den fundamentalistiska religiositeten. Så amerikanerna utarbetade en annan strategi än tidigare. Man började jobba för att göra Saudiarabien mer västinfluerat och mer välvilligt inställda gentemot USA.

Efter oljeembargot inledde man förhandlingar som ledde till att en mycket hemlighetsfull ekonomisk organisation vid namn JECOR skapandes. Den byggde på idén att saudiskt kapital skulle anlita amerikanska firmor för att bygga upp infrastrukturen i landet.

Kungafamiljen investerade flera miljarder oljedollar i amerikanska värdepapper. Finansdepartement i USA använde räntepengarna till att hyra in amerikanska företag som byggde system för bl.a vatten- och sophantering. I gengäld blev USA garanten att den saudiska kungafamiljen blev kvar vid makten.

Det absurda var att trots att amerikanska finansdepartement var ytterst ansvarigt för programmet, så hade kongressen ingen insyn i affärerna.

Genom åren har miljardtals dollar pumpats in i programmet. Det här har medfört att USA haft fördelen att saudierna garanterat olja till bra priser samtidigt som USA garanterat både politiskt och militärt stöd mot potentiellt farliga grannar till Saudiarabien som Syrien, Irak, Iran.

Landet omdanades, samtidigt som det i princip förlorade sin självständighet. Perkins förklarar att en av konsekvenserna av USA:s politik i regionen blev att både Ryiad och Washington sponsrade mujahedin i Afghanistan med 3.5 miljarder dollar. Mujahedin, dessa religiösa extremister i Afghanistan, är idag kända som Al-Qaida. Osama Bin Laden, säger Perkins, är i mångt och mycket ett resultat av USA:s göranden i Saudiarabien.

Eftersom Irak var geopolitiskt ännu viktigare p.g.a stora oljetillgångar, sitt geografiska läge och bra vattenresurser skickades självfallet ekonomiska torpeder även dit. Men då Saddam vägrade spela med längre och han inte gick att komma åt via ett attentat provocerade man fram ett krig för att underminera hans ställning i början av 90-talet.

John Perkins berättelse bekräftades i stora stycken av hans förra chef på MAIN, Einar Greve när denne utfrågades av journalister. Några månader senare tog Greve emellertid plötsligt tillbaka påståendet.

30 förläggare nobbade boken innan ett litet förlag i San Francisco bestämde sig för att utge den. När boken väl kom ut hamnade den redan efter en vecka på Amazon.com's fjärde plats över de bäst sålda böckerna. Sen kom den också in på The New York Times lista över bästsäljare.

Av Michael Delavante 05 aug 2008 14:28