Wall Street & Main Street

Också aktörer som inte har nödlidande krediter riktade emot bostadsmarknaden har nu fått problem som en direkt följd av likviditetskrisen och en bristande funktionalitet i interbankmarknaden. Krisen kan numera inte längre fästas vid skada, utan följdskada.

Detta är bakgrund till att Mr Paulson och Mr Benanke ber kongressen om ett brett definierat mandat, nämligen i avsikt att kunna köpa tillgångar av aktörer som inte har nödlidande lån emot bostadsmarknaden men väl drabbats av likviditetskrisen. Den yttersta konsekvensen av ett fullskaligt sammanbrott på interbankmarknaden är mycket svår att överblicka i tid. Detta är ändå det alternativ som ställs i relation till att inte lansera stödpaketet i sin helhet.

Hur ser då förslaget ut? Jo, Fed ges möjligheten att förvärva tillgångar direkt i marknaden, och därigenom såväl skapa marknad som verka understödjande för interbankmarknaden. En åtgärd som tar fasta på riksbankens roll, d.v.s. lender of last resort, i detta fall med avseende på tillhandahållande av likviditet. Marknadens funktion har prioriterats i detta förslag. Detta – och inget annat – är vad Joe American betalar för.

Pessimisterna tror att dessa investeringar skall förfalla värdelösa. Risken – mätt i value at risk – är betydligt lägre än hela stödpaketets omfattning. Men här upphör förståelsen från politikernas sida. De ansvarsfulla politikerna meddelar kort att de inte kan ta på sitt ansvar, som det uttrycks, att Main Street köper loss Wall Street. Hur skall man för en politiker förklara krisens natur?

De ansvariga läkarna – här Mr Benanke och Mr Paulson – har konstaterat att en operation är oundviklig och tillståndet är akut. Politik är emellertid ett spel i skuggan av lojaliteter, och problematikens kärna har – trots tydliga liknelser och uppenbara förenklingar – undgått de beslutande politikernas uppfattningsförmåga. Kreditkrisen möter Populismen, i stället för ansvarstagande politiker.

Av Dag Clarkson 25 sep 2008 14:13