Finanskrisen: Skulden

Det är lätt att skylla på finanstjänstemännen och deras drivkrafter.
Men, styrelserna har gett dem uppdragen, gett dem belöningarna och gett dem direktiven för hur de skall arbeta. Styrelserna har, eller borde i vart fall ha, beslutat om och följt upp risknivåerna generellt och beslutat om policies och de största krediterna. Direktörerna och andra tjänstemän har gjort det uppdragsgivarna frågat efter.
Bakom valet av styrelsemedlemmar och övergripande uppdrag till bolagen står ägarna, de största investerarna. Vilka är då det? Bakom Nordea, Nordea fonder, SBAB, AP-fonderna och många andra står staten, politikerna och deras tjänstemän. Bakom Swedbank och Robur fonder står sparbanksrörelsen, en kollektivt/politiskt förankrad men autonom organisation. Bakom Svenska Handelsbanken med fonder och stiftelser står en autonom direktörsring med viss, men svag, stöttning/utmaning av en privatkapitalist. Bakom SEB, Investor, EQT och Wallenbergs stiftelser står en direktörskrets ledd av en tidigare kapitalistfamilj. Bakom Alecta, AMF Pension, AFA Försäkring m fl står Arbetsmarknadens parter, en ohelig allians av företrädare för de anställda och deras arbetsgivare.
Så vem bestämmer och sätter agendan? Det är ett stort löst sammanhållet kollektiv, som inte övervakas av någon annan än sig själt. I detta kollektiv ingår de ledande politikerna som väsentliga trendsättare och i många stycken ytterst beslutsfattande.

Sedan får vi inte glömma att de som lånar är primärt ansvariga för att de inte lånar för mycket och att de kan återbetala lånen. Så vilka har varit låntagare?
De stora riskfyllda låntagarna är börsnoterade bolag som hetsats att köpa företag dyrt och låna pengar för att göra stora utdelningar. Det är också riskkapitalisternas utköpsbolag. Riskkapitalister är av fonderna och andra stora kapitalförvaltare anlitade tjänstemän med rejält tilltagna incitamentspaket utan risk, som förvärvar stora bolag dyrt och belånar dem högt. Men skyll inte på riskkapitalisterna, de har fått sitt uppdrag av andra.
Så vi är tillbaka i det stora kollektivet som sköter allas pengar. Det är där som den höga belåningen och det höga risktagandet blivit norm och dygd. De har varit påhejade av i stort sett alla, analytiker, ekonomijournalister, utbildarna på Handels, förvaltarna, politikerna osv.
Riksbanken har förstärkt utvecklingen genom att först hålla räntan hög för länge, så att lågkonjungturen fördjupades, sedan behöll man en låg ränta länge och förstärkte överhettningen och värderingsbubblan, för att just nu förvärra lågkonjungturen genom att behålla en hög ränta för länge. Allt därför att de har en gammalmodig inflationsmätning som ger för sena signaler och därmed för sena åtgärder. De har också en dogmatisk inställning till sitt uppdrag som inflationsbekämpare till varje pris.

De som varit skeptiker, för det har funnits många, har ingen lyssnat på.

Slutsatsen är att vi måste söka felet i normsystemet och hur vi styr såväl finansföretag som större bolag. Någon skyldig person eller grupp lär vi aldrig finna.

Av Bengt Stillström 19 okt 2008 15:19