money_transforms_into_binary.jpg
Palast berättar om hur BBC och "The Observer" i USA fick tag på flera dokument inifrån Världsbanken, stämplade "konfidentiellt", "begränsat," och "får ej exponeras."
Herbert Hoover, som var president i USA mellan 1929-33 gjorde följande sensationella avslöjande:
"Redan 1925 berättade Adolph Miller, medlem av Federal Reserve´s styrelse, för mig att Strong (chefen för FED) och hans bundsförvanter i Europa planerade mer av "snabba- pengar-politiken" vilket inkluderade manipulation av diskontot och operationer på den öppna marknaden - mer inflation."
Miller vittnade under "The House Stabilization Hearings" 1928 om att Federal Reserve under flera år hade hållit möten (som falskt nog kallades informella) med de största bankirerna i Europa, där man beslutat om guldförflytningar, valutastabilitet och världsekonomi.
Under senatsförhören 1931 angående Federal Reserve så fick Strongs efterträdare, G.L Harrison, frågan av sakkunninge finansexperten Henry Parker Willis huruvida det fanns någon relation mellan FED och Wall Street börsens styrelse.
"Det finns ingen relation alls," svarade Harrison.
"Det finns ingen hjälp eller samarbete om att fixa räntan alls?" fortsatte Willis.
"Nej, men ibland råder de oss vad beträffar den ekonomiska situationen och vad de anser räntan borde vara."
Inom loppet av 30 sekunder lyckas alltså chefen för Federal Reserve motsäga sig själv om att det inte fanns någon relation mellan FED och BÖRSEN.
I boken "My Exploited Father-in-Law," skrev överste Curtis B. Dall, Roosevelts svärson, själv mäklare på Wall Street, så här om orsakerna till börskraschen:
"Faktum är att det var det kalkylerade skinnandet av folket som världens pengaelit igångsatt via den planerade bristen på lånekapital på New York-marknaden."
De stora effekterna av elitens börsspel under 20-talet kom 1932. När Storbritannien höjde räntan det året gjorde Frankrike och USA likaså och 1933 var nästan 25 % av amerikanska arbetare utan jobb. Följden av kraschen och dess efterspel blev även att Tysklands ekonomi kollapsade. De tyska arbetarnas och tjänstemännens löner sänktes och skatterna höjdes samtidigt som cirka 25 % av de tyska arbetarna saknade arbete. Inom kort var sex miljoner tyskar arbetslösa.
Grunden var lagd för herr Hitler och hans nationalistparti som med stor skicklighet spelade på det tyska folkets missnöje.
Efter att ha traumatiserat och utmattat massorna i världen med andra världskriget var det dags för elitens nästa steg:
1944 grundlades Världsbanken och IMF vid en konferens på rekreationsorten och hotellet Bretton Woods vid Mount Deception, (deception=bedrägeri) genom ett samarbete mellan USA:s representant från finansdepartementet Harry Dexter White och Storbritanniens representant John Maynard Keynes.
När Bretton Woods skapades så fick eliten det stora greppet om världens finanser. Det officiella syftet var att se till att 30-talets finanskriser och kaos aldrig mer skulle inträffa. Därför ville världens mäktigaste stater skapa en ny och tryggare världsordning. Man gjorde klart att viktiga säkerhetsintressen låg bakom: Lån till återuppbyggnaden av Europa och Japan efter det andra världskriget och lån till tredje världen, det vill säga de fattiga utvecklingsländerna.
Det verkliga syftet var att dränka så många länder som möjligt i skulder, genom att låna ut pengar som egentligen inte existerar och sedan kräva ränta på dem. Den enorma utsugningen av tredje världen och deras oförmåga att betala av skulder har sen ofta inneburit att de istället blivit tvungna att överlåta stora landområden till långivarna som sedan exploaterat dessa in absurdum.
Nobelpristagaren och nationalekonomen Joseph Stiglitz, som i flera år var chefsekonom på Världsbanken, har beskrivit hur IMF under 80 och 90-talet tvingade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika att göra samma kreditavregleringar som den svenska riksbanken gjorde 1985.
Resultatet? Inflation och börsbubblor skapade av dolda odemokratiska krafter. Därefter krävde IMF att nyliberala reformer måste införas.
Tekniken är alltså följande: Först skapar centralbankerna ekonomiska PROBLEM.
Därefter får vi en REAKTION från folket som kräver att något görs.
Slutligen presenterar eliten sin LÖSNING, vilken leder till det de redan från början planerat, bl.a att välfärden skärs ner och ersättningsnivåerna sjunker.
I en mycket avslöjande intervju med den suveräne journalisten Greg Palast förklarade Stiglitz hur IMF opererar:
Det första steget är PRIVATISERING, vilket Stiglitz säger snarare borde kallas korruptifiering. Hellre än att motsätta sig försäljning av statliga industrier säger han att nationella ledare, med Världsbankens krav som medel för att tysta lokala kritiker, glatt sålde ut sina elektricitets- och vattenföretag. "Man kunde se deras ögon vidgas" vid utsikterna till 10%-iga provisioner, utbetalda till schweiziska bankkonton, bara för att dra bort några miljoner från försäljningspriset på de nationella tillgångarna.
Det andra steget är AVREGLERING av kapitalmarknaderna. I teorin innebär avreglering av kapitalmarknaderna att investeringskapital kan flöda in och ut. Tyvärr, som i t.ex Indonesien och Brasilien, flödade kapitalet bara ut. Stiglitz kallar detta för "heta pengar"-cykeln. Pengar kommer in till spekulation i fastigheter och valuta men flyr sedan vid minsta tecken på problem. Ett lands reserver kan tömmas på dagar eller timmar. När det händer kräver IMF att dessa länder ska höja sina räntor till 30%, 50%, 80% för att locka spekulanterna att komma tillbaka med landets valutareserv.
Det tredje steget är MARKNADSBASERAD PRISSÄTTNING, ett finare uttryck för att höja priserna på mat, vatten och hushållsgas. Detta, förklarar Palast, leder till steg tre-och-ett-halvt: det som Stiglitz kallar IMF-upploppen.
"IMF-upploppen är plågsamt förutsägbara. När ett land är "nere för räkning, drar IMF nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem. De skruvar upp värmen tills, slutligen, hela grytan exploderar, som när IMF avskaffade subventionerna för mat och bränsle för fattiga i Indonesien 1998."
"Resultatet var förutsägbart", sa Stiglitz om tidvattenvågorna av "heta pengar" i Asien och Latinamerika. Högre räntor förstörde egendomars värde, ödelade industriproduktion och tömde länders kassakistor.
Med andra ord: Problem - Reaktion – Lösning.
Ett klassiskt trick använt sen lång tid tillbaka. Stiglitz sa också: "IMF styrs av fria marknadens fundamentalister!"
Ett fjärde steg är vad IMF skrattretande nog kallar "strategi för fattigdomsbekämpning": FRIHANDEL. Stiglitz liknar frihandel på WTO-vis med opiumkrigen, förklarar Palast. "Det handlade också om att öppna upp marknader", sade han.
"På samma sätt som på 1800-talet river amerikaner och européer idag ner hinder för handel i Asien, Latinamerika och Afrika, medan de skyddar sina egna marknader mot tredje världens jordbruksproduktion."
Inte undra på att Stiglitz fick sparken från världsbanken. Han hade ju den dåliga ovanan att säga sanningen.
Palast berättar också om hur BBC och The Observer i USA fick tag på flera dokument inifrån Världsbanken, stämplade "konfidentiellt,"
"begränsat", "får ej exponeras."
I ett av dem, "Interimistisk landsplan för bistånd" gällande Equador, påstår Världsbanken, att de förväntade sig att deras planer skulle ge upphov till "sociala oroligheter" för att använda deras byråkratiterm för en nation i brand. Den hemliga rapporten noterar att strategin att göra USA-dollarn till Equadors valuta har pressat ner 51% av landets befolkning under fattigdomsgränsen.
Världsbankens plan för "bistånd" förordar helt enkelt att sociala stridigheter och lidande ska bemötas med "politisk fasthet" och ännu högre priser, skriver Palast.
Hur fungerar då det ekonomiska systemet?
Nästan alla skapade krediter och lån i världen består till 92% av luft. Detta är ett faktum. De pengar som människor får i handen är tryckta spelmarker. Papperslappar med symboler som inte längre är kopplade till guld, silver eller något annat av värde. Vanligtvis har varje bank tillräckligt med mynt och sedlar för att klara de dagliga transaktionerna men vid större lånebelopp använder man däremot sällan några sedlar och mynt.
Dessa lån är krediter och existerar bara genom ett dataprogram som tickar fram ränta och amorteringar. Faktum är fortfarande att banken behöver bara ställa upp med 8% enligt gällande lag, resterande 92% är luft som består av dataprogram som tickar fram räntan och amorteringarna.
Det här är anledningen till att när en finansiell panik uppstår och människor rusar till banken för att ta ut sina pengar så kastar sig bankirerna på låset och vägrar släppa in kunderna i banken, vilket vi kunde se på tv-bilder under Asienkrisen för flera år sedan t.ex.
Det finns helt enkelt inga pengar att ta ut, annat än i fantasin.
Asienkrisen var dock bara ett mindre experiment av eliten för att testa centralbankernas system inför deras nästa stora uppgift vilket är att skapa en globalt kontrollerad recession som sedan går över i en depression där man kräver globalt hårdare kreditåtstramningar och bereder vägen för nästa steg i agendan.
(Slut del 2, fortsättning följer.)
av 
Michael Delavante 19 okt 2008 15:13