Finanskrisen: De skyldiga

Många tycks fortfarande tro att det bara berör en överbelåning av för högt prissatta hus till fattiga amerikanare. Lån som sedan paketerats och sålts till intet ont anande investerare, bland annat till storbanker i Europa. Hade det bara varit detta hade krisen varit över för länge sedan. Men så är det inte. Överutlåningen finns över allt. Tillgångspriserna för fastigheter, aktier, hela företag och råvaror har spekulerats upp och belånats över hela världen. Bankernas låneportföljer är rätt ihåliga. Därav den fortsatta skräcken.

Politikerna i världen tycks ha fattat detta och den kollektiva vetskapen är att bankernas insättare av alla slag måste garanteras, annars stannar systemet och korthuset kollapsar. De resoluta besluten dröjer dock något och för varje dag fördjupas och förlängs den kommande lågkonjunkturen avsevärt. Det får vi leva med även om det kommer att smärta många mycket länge. Jag klandrar inte politikerna för detta även om de med sin senfärdighet har förvärrat krisen. De är trots allt på väg att göra nästan rätt.

Oviljan att rädda bankernas chefer och aktieägare är dock utbredd och kan leda till stora misstag i form av för sena åtgärder eller så tuffa åtgärder att det kostar staterna mycket mer, främst genom att det drabbar bankkunderna. Vid förra bankkrisen i Sverige tvingades ett stort antal företag i konkurs och mycket stora värden förstördes liksom att många arbetsplatser gick förlorade.

Bankägarna kan man utnyttja som riskbärare även i fortsättningen, om man inte går för hårt fram. Finns bara hoppet om en återhämtning är de säkert villiga att riskera mer pengar, om det skulle behövas. Det gick bra förra gången. Många storbanker i världen har lyckats hitta nya riskvilliga ägare i stor skala, det går bara om man ser till att bankerna inte hotas av kollaps.

Bonussystemen har givetvis bidragit till utvecklingen av en överbelånad värld, men de främst ansvariga för detta är inte bankdirektörerna själva, utan styrelserna och aktieägarna. Det är ägarna som tillsatt styrelserna och det är de som beslutat om belöningssystemen. Direktörerna har bara betett sig som man kan förvänta sig om man gör som ägarna och styrelserna gjort. Vi måste leta felen där de begåtts. De tongivande ägarna är som regel stora kapitalförvaltare som stater, pensionsfonder och andra sparfonder av olika slag. Det är sällan några riktiga kapitalister – de finns inte längre.

Ett exempel kan vara det svenska bolaget SBAB, som arbetar med bostadsfinansiering. Det ägs av staten och har under flera år varit ledare av utvecklingen mot allt lägre räntemarginaler, högre belåningsgrader och mindre amorteringar. Naturligtvis har detta kraftigt bidragit till en överdriven prisuppgång på fastigheter och bostadsrätter samt att många människor förköpt sig och att många höjt sin konsumtion över en långsiktigt rimlig nivå. Det har hjälpt till att överhetta konjunkturen. Tyvärr tror jag att varken ledningen, styrelsen eller ägaren till SBAB har förstått vad de bidragit till. De har inte drivits av girighet, utan av beröm för att de skulle ha gjort ett bra arbete. De drev ett lönsamt bolag, som såg till att låntagarna kunde få bra finansiella villkor för sitt boende. De förstod inte att de drev en farlig och osund verksamhet när de höjde belåningsgraderna och accepterade mycket låga amorteringar.

Så gjorde de i USA havererade fastighetskreditbolagen också. Syftet var gott, men man förstod inte vad man ställde till med.
De andra bankerna och fastighetsinstituten har naturligtvis hängt med och gjort samma sak.
Men alla som kan något om krediter och spekulationsbubblor vet att detta är oklokt, för att inte säga korkat. Men ingen lyssnar på sådant när man får mycket beröm och inget negativt händer på många år.

Att reda upp en överbelånad fastighetsmarknad för individuella bostäder är dock inte så svårt och hotar inte den finansiella stabiliteten . Den viktigaste talangen är att ta det lugnt, de flesta låntagare kommer att kunna betala så småningom. Man låter det ta tid, försöker behålla villigheten att betala genom att bevilja anstånd och ränteeftergifter. Så småningom repar sig marknaden och låntagarna kan komma ur sitt dilemma. Förlorare är de som tvingas lämna sina hem i lågkonjunkturen och behålla en stor skuld. De får ofta svårt i resten av livet och banken får inte mycket för det heller. I USA lär det vara ännu enklare att rätta till felen eftersom lånen följer husen och man kan gå ifrån huset och låta banken ta hand om problemet. En bra regel som borde förhindra den värsta överbelåningen. Även om det inte gjort det denna gång.

Tillbaka till ägarnas och styrelsernas ansvar. Bankernas chefer har stimulerats till ett högt risktagande. Men en än värre stimulans att ta stora risker har getts till riskkapitalisterna. Deras villkor innebär att de får en hög ersättning för att köpa bolag med hög belåning och de får en mycket stor del av vinsten, normalt ca 20%, om affären lyckas. Ansvar för dåliga affärer slipper de. Samma sak gäller diverse hedgefonder och aktivistfonder. Efter många års högkonjunktur med få misslyckanden har institutionerna formligen vräkt pengar över denna affärsform. Att det är extremt riskfyllt har man förträngt. Det har bankerna också gjort som medverkat till finansieringen av dessa affärer. Inom detta område hotar bankernas största förluster. Det finns också många börsnoterade bolag som lånat extremt mycket kapital för att köpa andra bolag och för att dela ut kapitalet till sina egna ägare.

Bristen på eget kapital bland noterade bolag visar sig nu i kraftigt fallande kurser. Det finns knappast någon botten för en del av dessa bolag. Det kommer att bli många nyemissioner och ägarbyten.

Hur kan det ha blivit så här? Dels har bankerna börjat belåna kassaflöden i stället för riktiga tillgångar. Då kan man lätt lura sig, eftersom ett kassaflöde kan förändras mycket snabbt vid en lönsamhetssvacka och då minskar belåningsmöjligheten många gånger om. Dels har myndigheterna tvingat på de noterade bolagen en redovisningsstandard som kallas IFRS. Denna medger, till och med föreskriver, bland annat att man redovisar förvärv av andra bolag så att det av förvärvspriset, som ej utgör någon tillgång som kan pekas ut, kallas goodwill och skrivs inte av. Detta tillsammans med ytterligare ett antal regler och att styrelserna ofta missbrukar reglerna gör att bolagen redovisar både högre vinster och större eget kapital än vad de verkligen har.

Syftet med regeländringarna var givetvis gott, men det hjälper inte när praktiken leder till att många missbedömer bolagens resultat, stabilitet och egna kapital. Följden har blivit för högt värderade bolag och för högt skuldsatta bolag.
Det måste vi nu reda upp i finanskrisens och lågkonjunkturens tid.

Men igen; de som suttit i bankernas och bolagens styrelser borde ha insett detta och inte stimulerat sina direktörer att ta så stora risker. Således måste vi ändra bemanningen av styrelserna. De som institutionerna utsett har inte hållit måttet. Det har de inte insett än.

I en kapitalistisk värld förlorar kapitalisten sitt kapital om hon gör dåliga affärer och tappar därmed sitt inflytande. Mycket listigt! Men i en korporativ kapitalism, som vi nu har, tappar inte tjänstemännen lika lätt sin makt om de inte lyckas.

 

Av Bengt Stillström 25 nov 2008 13:53