De giriga politikerna och Carnegie

Staten gick in och lånade ut stora summor till Carnegie, för att rädda tilltron till det ekonomiska systemet och förhindra fortsatt finansiell turbulens och därav följande ännu värre reell kris i ekonomin. Det var rätt gjort. Men man lyckades inte förklara för allmänheten varför man räddade jobbet åt de giriga och omdömeslösa i Carnegie. Allmänheten tyckte alltjämt att man räddat Carnegie som organisation och arbetsplats. Allmänheten trodde också att man räddade personalens och ledningens jobb, styrelseplatserna och Carnegieägarna. Men det var bara en oönskad bieffekt av att ha räddat en stor mängd kunders och motparters fordringar på Carnegie samt stoppat en lavin i det finansiella systemet. Politikernas problem blev således att på något sätt se till att de ansvariga fick sota för vad de gjort, eller att i vart fall några kunde bli syndabockar och straffas. Men fortfarande utan att förstöra det ekonomiska systemet.
Lösningen blev att man bestämde sig för att ägarna och styrelsen till Carnegie skulle bli syndabockarna och de som skulle få betala med total förlust. Rätt så rättvist kan man tycka. Men i det ekonomiska system vi har ägarna förtur till att rädda fallerande bolag genom att tillskjuta erforderligt nytt kapital. Och i Carnegies fall fanns det ett antal ägare som var beredda att göra det. Men det skulle förstöra det politiskt nödvändiga utseendet av syndabockar.

En långivare som fått en pant som säkerhet för sitt lån har, givet korrekta förutsättningar, rätt att ta panten i anspråk. Man får sälja panten och gottgöra sig, för lånebeloppet, räntor och kostnader. Om det uppstår ett överskott tillfaller det låntagaren.
Staten tog panten. På så sätt kunde man stoppa ägarnas räddningsförsök. Man kunde lätt motivera åtgärden, med att värdet på panten höll på att förstöras och kunde därmed leda till en förlust för långivaren. Jag föreslog själv i en artikel på zitiz att man borde göra så.

Men vad man nu dessutom gjort, är att förklara att ett eventuellt överskott vid försäljningen av panten, det skall man behålla. Orsaken är givetvis det politiska belöningssystemet. Det kräver att man i populasens värld ser till att de skyldiga får betala genom att inte få något tillbaka. Att den politiska girigheten skall gå ut över ett korrekt beteende i den ekonomiska världen, det struntar man blankt i. Det är tragiskt. Det är nog också politiskt mer riskfyllt än vad de tror.
Hur fördelningen av ett eventuellt överskott bör fördelas är helt solklart.Överskott skall ges tillbaka till låntagaren, som har att fördela det enligt sina prioritetsregler, med fordringsägare före aktieägare. Men med diverse juridiska finter kan man säkert gå runt detta om man vill och får med sig domstolen på detta.


Tänk om Carnegies nye styrelseordförande, Rolf Åbjörnsson, inte beter sig politiskt korrekt och låter politikerna få rätt, utan ser till att juridiken och regelverket håller för en korrekt hantering? Själv får han ett svårt dilemma. Han är både politiker och extremt kunnig i obeståndsfrågor. Ska han använda sin pondus och juridiska kunskaper för att göra rätt eller skall han använda sina egenskaper och kunnande för att låta politikerna vinna? Han kan inte vinna båda lägren. Eller kan han finna en utväg?

Frågan kanske löser sig utan lösning på ovanstående problematik. Om det inte blir något överskott efter att Staten fått sitt som långivare, finns inget att fördela. Sedan kan man tänka sig att överskottet blir mindre än övriga fordringsägares krav på Carnegie och Staten väljer att låta de få betalt. Här lär Alecta ha ett krav på 500 MSEK och det är kanske inte så politiskt farligt att pensionsbolaget slipper denna förlust - de har ju faktiskt inte drivit Carnegie.
Fortsättningen blir spännande.
Kan man se det som en kamp mellan de politiskt giriga och de ekonomiskt giriga?

Av Bengt Stillström 20 dec 2008 14:56