Riksbankerna vill styra, men inte störa, i kreditmarknaden. Görs det då någon åtskillnad mellan den direkta eller indirekta systematiska risken i de aktuella riksbankernas beslut, d.v.s. mellan risken för en konkursgrundad finansmarknadskollaps, eller den för självstrypning i ekonomin i brist på nya krediter? Och går det överhuvudtaget att styra i båda dessa processer med samma redskap? Sannolikt inte, och därför kan man heller inte skilja dem åt. Under tiden råder finansieringsunderskott på företagsmarknaden i Sverige.
Varje kris förtjänar ändå sina metoder och upplägget med en krisbank har tidigare i Sverige varit lyckosamt. Separation av s.k. ”toxic assets” från bankernas övriga verksamhet förefaller också som en god idé. Vid en sådan separation torde argumentet om den historiska exponeringen falla, men detta är inget som märks i dagsläget.
Bakom bristen på nya krediter ligger nu inte bara historiska exponeringar utan också konjunkturella affärsmässiga bedömningar inom bankerna. Den makroekonomiska marknadsbedömningen från bankernas sida har i dagsläget utvecklats till en trång sektion för nya krediter, varvid de mest exponerade sätter trenden. För deras del är detta tvingande, eftersom det är en fråga om överlevnad och problemsituationen är en svår utmaning för riksbankerna. Hur skall de i valet av styrmedel skilja kreditgivningen från bankernas makroekonomiska marknadsbedömning i avsikt att nå fram till nya välbehövliga krediter? Riksbankerna kan ju rimligen inte leverera så omfattande understöd att också de mest försiktiga marknadsbedömarna väljer att lämna krediter. Då har marknaden tillfogats en ny än allvarligare risk, nämligen den för hyperinflation. Härutöver är den bristfälliga konkurrensen på svenska bankmarknaden också en av de försvårande omständigheterna. Reglering tenderar att fungera bättre då konkurrensen tillåts verka. Nu har det utvecklats så att alla i besättningen (läs kreditmarknaden) behövs i stormen, också de som är sjösjuka.
Vårt förslag är följande: att under en övergångsperiod separera ut nya krediter från övriga, genom bolag inom bankerna. Finansieringen av bolag för en bestämd andel av nya krediter föreslås vara under skyddet av riskbanken och respektive bank gemensamt. Omfattningen av bankens finansiering kan kopplas till värdet på nya krediter. Resterande del av finansieringen står riksbanken för. Riksbanken kan då styra direkt emot nya krediter, oaktat bankernas historiska exponering och affärsmässiga och konjunkturella bedömningar, samt att en viss andel av nya krediter kan garanteras.
2009-01-20
Dag Clarkson
| Av Dag Clarkson 20 jan 2009 14:31 |