Obamas omöjliga uppgift

USA-ekonomin har under många år varit dragloket för en fantastisk högkonjunktur i många av världens länder. Man har varit den stora köparen av varor och tjänster från Kina, Indien, Oljeländerna och Europa. Men drivkraften har varit en lånefinansierad överkonsumtion i USA som lett till att landet, medborgarna och bolagen byggt upp gigantiska finansiella skulder. När långivarna så småningom insett att låntagarna aldrig kommer att kunna betala lånen har de slutat att låna ut mer och den finansiella krisen blev ett faktum. Plötsligt lånar ingen ut till överbelånade individer och bolag. Däremot fungerar fortfarande långivningen till den amerikanska staten.

Den långsiktiga lösningen är givetvis att den amerikanska ekonomin bringas i balans, så att produktionen räcker till såväl medborgarnas konsumtion och investeringar samt statens konsumtion och investeringar. Men för att uppnå detta måste den amerikanska konsumtionen minska radikalt. Den har legat ca 7% över BNP i många år och bör naturligtvis ligga väsentligt under. Om man drar ner konsumtionen minskar efterfrågan på produktion och därmed grunden för konsumtion än mer.

Amerikanarnas recept för att häva krisen tycks vara att öka konsumtionen genom kraftiga stimulanspaket, exempelvis sänkta skatter och nollränta och dessutom enorma krediter och riskkapital till banker och stora industriföretag. Detta kan hjälpa de kortfristiga överreaktionerna av krisen, men förvärrar långsiktigt USA´s ekonomi. Man fortsätter att låna av utlandet och av sina framtida medborgare. Den lånebubbla som förorsakat krisen byggs på ytterligare och det kommer antingen att ta än längre tid att få fason på ekonomin eller så bygger man för en ännu större krasch.

Men hur länge kommer de utländska fordringsägarna att behålla och öka sina dollarfordringar? Dels löper man en stor risk för lånens fallissemang, om man lånar till amerikanska individer eller bolag, dels en extremt stor valutarisk för fordringar med nästan obefintlig ränta och det gäller även till amerikanska staten. För långsiktigt kan USA inte klara sig ur knipan på annat sätt än att deras valuta går ner, så att deras import blir dyrare och stryps och deras export blir konkurrenskraftigare och ökar. Globaliseringen har betalats med lån som inte kan återbetalas utan rabatt. Man måste betala med sänkt levnadsstandard under många år samt skuldsanera sin ekonomi.

När dollarfallet och den minskande efterfrågan drabbar resten av världen får vi en rejäl lågkonjunktur. Den har vi inte fått ännu. Intressant är att de internationella kapitalöverskotten måste placeras någonstans. Produktionen i Kina och oljestaterna är mycket högre än deras konsumtion. Det innebär att någon annanstans måste några konsumera mer än de producerar. Differenserna blir finansiella fordringar respektive skulder och någon gång måste de utjämnas. Effekten för USA beskrevs ovan, men dessutom måste levnadsstandarden/konsumtionen öka i länder som Kina och Indien. Oljestaterna kan inte göra samma sak, så de får finna sig i att vara aktieägare i och långivare till resten av världen. Så småningom minskar oljan och världen får producera sin energi lokalt igen.
Vad borde Obama göra då, för att rädda USA-ekonomin? Tja, först måste han/de häva den akuta krisen såväl vad gäller det finansiella systemet som den tvärstoppade industrikonjunkturen. För detta krävs främst att finansmarknaderna fungerar. Därför måste bankerna och de stora företagen ha tillräckligt starka balansräkningar, så att alla kreditgivare litar på dem. Så är det inte i dag, utan det krävs en gigantisk omläggning/konvertering av lån till eget kapital. Det kommer inte kapitalmarknaden under frihet att klara av. Tyvärr krävs här inpopulära ingrepp i den så kallade fria marknaden. Vågar och kan Obama genomföra en sådan sanering av kapitalstrukturerna i de fristående bolagen?

Exempelvis är aktierna i de stora amerikanska bilbolagen helt värdelösa och de som har stora fordringar på dessa bolag, bolagens anställda och pensionärer samt långivare/obligationsinnehavare, är de verkliga ägarna och måste acceptera kraftiga nedskrivningar och konvertering till aktier. Dessutom måste dessa bolag kraftigt sanera sina verksamheter, vilket innebär en större reduktion av verksamheten. Det finns inte och kommer inte heller att finnas efterfrågan på de volymer de kan producera. Kan Obama tvångsmässigt göra omstruktureringen och maktskiftet i dessa bolag, eller måste de gå igenom ett formellt konkursförfarande? De lån amerikanska staten hittills lämnat är obetydliga summor i sammanhanget och kan inte hjälpa situationen över huvud taget.
I stället för att stimulera konsumtionen helt allmänt, genom skattelättnader, borde Obama sätta igång gigantiska beredskapsarbeten för att på så sätt skapa sysselsättning och inhemsk efterfrågan. Det finns stora möjligheter inom infrastruktur för energi och miljö att genomföra. Sjukvård och skola, främst för de underpriviligerade, skulle också behöva en rejäl satsning.

Höjd skatt på olja och bensin är inte populärt i USA, men vore en bra åtgärd. För övrigt behöver skatten även drabba inhemsk och internationell användning av flyg- och fartygsbränsle.
Räntan måste nog också sänkas ännu mer, men det lär redan ligga i korten. Detta för att individer och företag skall få råd att både betala räntorna och amortera sina skulder. Förhoppningsvis, för amerikanarna och deras samhälle, sjunker till sist också dollarkursen när det inte blir några räntor alls. Men skulle låneekonomin ta fart igen måste räntan åter höjas och det kvickt. Man skulle också kunna överväga att beskatta belåning av kommersiella fastigheter under lågränteperioden.

Men slutsatsen är nog ändå att vi skall förvänta oss ett annat beteende: Stora skattesubventionerade stimulanspaket och räddningsaktioner av några gigantföretag och än mer kapital in i banksektorn. En stor ökning av amerikanska statsskulden finansierad av oljestaterna och Kina. Man gör allt för att åter få den amerikanska konsumtionen att rädda sin och världens ekonomi, kortfristigt. Det lyckas kanske under en tid och vi får en förlängning av hyperkonjunkturen och sammanbrottet skjuts på framtiden, men inte länge. Det kommer och blir värre ju längre vi väntar och ju större vi blåser upp balongen. Någon soft landing är nog omöjlig och skulle i sig innebära en mångårig stagnation. Så stora obalanser i ekonomin som har skapats innebär mycket smärtsamma korrigeringar när de väl sker.

Ledare Av Bengt Stillström 21 jan 2009 11:32