Ramses är Riksbankens räknefel

Jag har länge letat efter orsakerna till detta fenomen. Det är ju lite hårt att beskylla Riksbanken för att av någon anledning inte kunna sköta sitt värv. Men om man på Riksbankens hemsida letar reda på deras beskrivning av sitt sätt räkna på ekonomin, Ramses heter modellen, får man en skrämmande läsning och kanske en liten förklaring till deras tillkortakommanden.

Det står uttryckligen att parametrarna i formlerna är satta så att de skall stämma med hur räntebesluten hittills varit fattade! Det betyder att om de historiska besluten varit fel, så permanentas denna felmekanism. Med denna uppfattning om den egna förträffligheten finns inget hopp om att Riksbanken skall lära sig något. De har inte märkt att de systematiskt varit försenade med sina beslut!

Ta till exempel beslutet i somras att höja den svenska reporäntan. De flesta experter utanför Riksbanken bad om att de inte skulle höja, själv tyckte jag att de borde sänka räntan. Vi alla visste att vi var på väg in i en lågkonjunktur med radikalt minskat inflationstryck och att ekonomin behövde stimuleras för att minska konjunkturnedgången. Men de höjde på grund av sina formler och mätmetoder. De tycktes inte ha någon som helst dynamisk uppfattning och vart drivkrafterna i ekonomin var på väg.

Mycket riktigt, det går att läsa i deras beskrivning av Ramses. De ställer själva frågan varför Riksbanken inte antas reagera på framtida inflationsutsikter. Något begripligt svar har de dock inte på sin egen fråga. De anger att reporäntan sätts i relation till gapet mellan inflationen, inflationsmålet och ett så kallat BNP-gap, detta kombinerat med gapens förändringstakt samt det reala växelkursgapet och föregående reporänta. Vad betyder då detta? Det finns alltså flera faktorer, men låt oss fundera över den väsentligaste; inflationen och dess utveckling. Man säger rent ut att man bara tittar bakåt, alltså inflationen i förhållande till tidigare period och om den sifferserien verkar öka eller minska och i vilken fart det skett. Man har inte med några drivkrafter i ekonomin för att bedöma vart inflationen är på väg. Det var därför man i somras höjde räntan i stället för att sänka den.

Man kan beskriva det med en analogi. Antag att vi vill styra värmen i vårt hus. Då kan man mäta temperaturen i rummen och om den faller eller stiger och med den utgångspunkten öka eller minska värmepannans effekt. Om man också mätte yttertemperaturen, dess förändring och la till en prognos om framtida väder, både temperatur, blåst och regn; då skulle man kunna styra värmepannans effekt så att man fick en betydligt jämnare temperatur och lägre energiförbrukning.  Inom teknologin har det utvecklats mycket sofistikerade styr- och reglertekniker för att optimera många processer. Man kan undra om nationalekonomerna lärt sig detta eller om det bara är Riksbanken och dess kollegor som inte lärt sig använda dessa metoder. Med deras statiska synsätt kommer de systematiskt att fortsätta att reagera för sent, eftersom de inte tar hänsyn till drivkrafterna i ekonomin utan reagerar först efter ett mätbart utfall.

Ytterligare en fråga och upplysning ställer man själv, utan att ha tagit med effekterna i sina beräkningar. Tillgångsprisernas utveckling, kredittillgången och skuldsättningen är inte med i formlerna. Det var ju tråkigt, eftersom vi både i Sverige och ännu mer i USA-fallet, har drivit upp en överhettning av ekonomin genom att tillgångspriset på aktier och fastigheter har skenat till följd av för låg ränta och för lätt kreditpolitik. Såväl individer, staten som företagen har levt på ökande och billiga lån. Råvarupriserna skenade av denna överefterfrågan. Till sist exploderar bubblan, när låntagarna inte längre kan betala. Det har skett i stor skala i USA. Men också i den svenska ekonomin har såväl hushållen som företagen överbelånat sig och konsumerat för mycket. Den svenska staten har dock varit konservativ hittills och inte överbelånat sig. Däremot bidrog man på många andra sätt till överhettningen i ekonomin.

Utlandets variabler anses givna i formlerna. Vad skall det betyda? Förmodligen att man inte heller tar hänsyn till överhettningen i andra ekonomier, kreditbubblor och överspekulerade tillgångspriser.

Man tycks, här har jag fått läsa mellan raderna, också mäta produktivitet på ett konstigt sätt. Produktivitetsutvecklingen i landet anses ge möjlighet till motsvarande reallöneutveckling. Det senare är nog så rätt, om produktiviteten mättes rätt. Men den offentliga sektorns produktivitet mäts inte och påverkar därmed inte. Man anser väl att den är lika med företagens. Men så verkar det inte vara, eftersom skatterna inte sjunker med en sådan produktivitet. När det gäller företagens produktivitet räknar man in, tror jag, att man tillverkar en vara billigare genom att lägga ner produktionen i Sverige och köpa den billigare från utlandet. Med andra ord den svenska bristen på produktivitetsökning leder till nedläggning men mäts som produktivitetshöjning. Det hade fungerat om vi kunde sysselsätta de friställda med bättre arbeten. I den artificiella högkonjunkturen har det gått relativt bra att dölja detta, men det går inte längre, utan nu skenar arbetslösheten igen.  Vi har länge haft en hög inhemsk kostnadsinflation som Riksbanken inte stoppade med räntehöjningar för ett par år sedan, eftersom de inte såg den importerade deflationen från billiga varor från lågkostnadsländerna. Först när överhettningen drev upp råvaru- och energipriserna upptäckte man problemet, men det var för sent.

En av Riksbankens försvarspunkter för räntehöjningen i somras var att man inte litade på att fackföreningarna skulle hålla igen löneökningskraven om man inte demonstrerade att högkonjunkturens överhettning skulle kylas av. Om man i stället skulle justera sina modeller och få övriga nationalekonomer att också göra det skulle man inte behöva göra denna typ av straff – och markeringshöjningar. Det blir dyrt för hela samhället.

I texten om Ramses kan man också läsa att det skulle vara en allmän uppfattning bland riksbanker och nationalekonomer att penningpolitiken inte kan påverka produktions- och sysselsättningsnivån på lång sikt. De anser också att produktivitetsutvecklingen på lång sikt är lika i Sverige och omvärlden.

Tyvärr har de nog totalt fel. Deras, andra riksbankers och Federal Reserves beslut om räntorna har medverkat till att vi hamnat i en kraftig ekonomisk kris, som för lång tid kommer att påverka välståndet i många länder.

På kort sikt verkar de fatta någorlunda rätt beslut, men hur skall det gå om de fortsätter att tillämpa Ramses-modellen? Jag är rädd för att de fortsätter att reagera för sent, vilket skulle innebära att nästa överhettning blir än värre och nästa krasch än våldsammare. Det blir kostsamt för välståndet och kan också leda till politisk instabilitet.

Så mitt råd till nationalekonomerna och riksbankerna är att börja tänka efter och börja tillämpa bättre och riktigare beslutsstöd. Det går inte att använda en undermålig modell bara för att man inte har någon annan. Men hur skall de kunna ta åt sig av denna trista information, erkänna sina misstag och ändra på sig? Kom också ihåg att det är mycket politiskt impopulärt att kyla ner en ekonomi som är på väg att överhettas. Man måste göra negativa åtgärder innan folk upplevt negativa effekter.  Det blir svårt att vara offentliga glädjedödare.

Debattartikel Av Bengt Stillström 02 feb 2009 15:31