Den kollektiva kapitalismen

Bortsett från några få övervintrare verkar de flesta vara överens om att varken kommunism eller socialism finns någonstans eller kan fungera. Så det ämnet lämnas tills vidare.

Kapitalism förutsätter kapitalister. Men det finns knappast några kvar längre. Det kapital som arbetar i samhället ägs inte längre av några få individer, utan av nationalstater, pensionskassor, fonder, stiftelser och liknande kollektiva sammanslutningar. Makten över många av dessa ”kapitalister” finns hos politikerna och hos de förvaltare som dessa utsett. Några är autonoma så till vida att politikerna, under av politikerna styrda rådande lagar, ej kan utse förvaltare, utan dessa utses i egen autonom succession. Många har olika typer av stora kollektiva sammanslutningar som utser sina ledare och förvaltare. Exempelvis arbetsmarknadens parter, som utses av de kollektivanställda och av näringslivets företrädare, i sin tur utsedda av kapitalägarnas representanter. Men som sagt kapitalägarna är inte några kapitalister.

Vi har det som ofta benämns det ansiktslösa kapitalet. Ett kapital som företräds av anställda tjänstemän, som anställts av anställda tjänstemän eller styrelsemedlemmar som fått uppdraget utan eget ägande eller av politiker. Antalet och betydelsen av personer som ingår i det högre ekonomiska maktskiktet baserat på eget ägande är försumbart.

Av Sveriges 50 största aktieägare på Börsen finns fyra familjer, varav en äger ett riktigt stort kapital men det är i huvudsak värderingen av ett innehav, resten är institutioner. De 50 största ägarna svarar för 47 % av allt börsägande, tillsammans har de aktier för nästan 1000 miljarder. Men flera ägare bör grupperas ihop för att fullt ut se koncentrationen. Statens olika instanser har aktier för 209 miljarder. Arbetsmarknadens parter för 120 miljarder. Handelsbanksklanen, en autonom direktörsklubb med makt utan ägande, har aktier för 83 miljarder. Den konkurrerande SEB/Wallenberg-klanen har börsaktier för 103 miljarder och Folksam/Swedbank-klanen för 90 miljarder. Alla dessa grupperingar har dessutom ett många gånger större kapital till sitt förfogande. Dels har man aktier i onoterade bolag och utländska aktier, men man har också ett än större kapital för utlåning, främst i obligationer.

Svenska privatpersoner äger förvånansvärt lite av de stora bolagen. Av de 30 högst värderade bolagen har två en majoritet av privatpersoner. Medan bolag som TeliaSonera har 4 %. Så var det med den folkaktien! Privatpersonernas ägande är helt meningslöst ur kapitalsynpunkt. Ericsson har 9 % ägande av svenska privatpersoner. Swedbank 12 %, SHB 15 %, SEB 16 %, Volvo 12 %. H&M ägs till 52% av privatpersoner, men då ingår huvudägaren i den gruppen.

I USA är det likadant. Det är de stora pensionskassorna och fonderna som äger företagen och obligationerna. Privata ägare lyser i regel med sin frånvaro.

Så, när vi skall beskriva den ekonomiska verkligheten kan man inte längre tala som om det fanns en massa kapitalägande privatpersoner som styr och ställer och som får alla utdelningar osv.

När de anställda tycker att ägarna borde få mindre utdelning, så innebär det att man tycker att staten skall få mindre skatt samt att de anställdas fonder och pensionskassor bör få mindre utdelning. Utdelningarna går i allt väsentligt till kollektiva organ och ändamål. När man säger att finanskrisen visar hur det kan gå när kapitalismen får härja fritt, har man helt fel. Finanskrisen har uppstått i ett samhälle där en nomenklatura av förvaltare och direktörer fått makten över ekonomin i företagen. Spekulationsbubblan har skapats av denna nomenklatura i skön förening med politikerna och dess representanter i centralbankerna. Delar av spekulanterna har varit en mångfald av medborgare som tillåtits att låna för mycket och konsumera för mycket. Men huvuddelen av den osunda skuldsättningen svarar institutionellt styrda bolag för.

Den debatt vi bör föra gäller därför hur kom det sig att direktörsklassen kunde kapa näringslivet?

Hur utses denna klass och hur kontrolleras den?

Vilka normer gäller i direktörsklassen?

Varför och hur belönar sig direktörsklassen av sina egna?

Är ackumulationen av kapital till stora enheter rationell? Exempelvis saknas kapitalförsörjning i rimlig omfattning för medelstora bolag, vilket gör att mindre företag som börjar växa blir uppslukade av större.
Varför gynnas just denna struktur av lagstiftningen?
 
Kära läsare, fortsätt på detta spår och skriv era artiklar, med nyheter och åsikter. Skicka in dem till oss så ska vi redigera en intressant debatt! Ni kan givetvis också utnyttja kommentarfunktionen.
 
Fakta om ägandet i svenska börsbolag har inhämtats från boken Ägarna och Makten 2009 av Sven-Ivan Sundqvist och Daniel Fristedt.
En annan intressant maktbok är ”Den nya klassen” av Milovan Djilas. För den fick han 1957 sju års fängelse av Tito. Han påpekade att Den nya klassen av kommunistfunktionärer hade skiljt ägandet, som staten fick behålla, från förfoganderätten som den nya klassen tog hem. Ungefär som dagens nya klass av direktörer, som fått sina förläningar av kollegorna i klanen. Då som nu finns det inga riktiga ägare.
 

Ledare Av Bengt Stillström 16 feb 2009 14:26