"Från den dag jag blev finansminister började jag lära mig att staten höll en i grunden falsk position i förhållande till finanserna. Regeringen själv var inte menad att ha någon egentlig makt, utan skulle lämna pengamakten suverän utan att ifrågasätta den.”
I början på 1800-talet var Prins William av Hesse-Kassel en av världens rikaste män. År 1785 hade han ärvt den största släktförmögenheten i Europa. En del av den hade släkten samlat genom att leja ut trupper till Storbritannien i kriget mot kolonierna. Under Napoleonkriget 1806 flydde William till Danmark och hans skattemästare Buderus von Carlhausen som hade ansvaret och fullmakten över förmögenheten lät Amschel Rotschild förvalta 600.000 pund. Rotschild lät tur sonen Nathan använde dem för egna investeringar i bl.a ostindiska kompaniet.
1812 avled Amschel Mayer Rotschild och hans fem söner var nu placerade enligt följande: Amschel jr (Frankfurt) Salomon (Wien) Nathan (London) James (Paris) och Carl (Neapel). Den mest framstående av dessa bankirer var Nathan som redan var en inflytelse affärsman i England. Snart skulle han dock bli ännu mäktigare. Rotschilds finansierade bägge sidor i Napoleonkrigen och gjorde goda vinster på det.
Den 18 juni 1815 möttes Napoleon och Wellingtons styrkor vid kullen Mont-Saint Jean nära Waterloo, 2 mil söder om Bryssel. Napoleon armé bestod av 73 000 man och Wellingtons 67.000 och tidiga rapporter tydde på seger för Napoleon, men till slut, efter mer än 8 timmars stridande, segrade ändå Wellingtons trupper. Nathan Rotschild hade en agent vid namn Rothworth på plats i närheten och när han såg att Napoleon förlorat red han snabbt till Bryssel och därefter till Ostende där han betalade en sjöman 2000 franc för att ta honom till England.
Rotschild visste att detta var ett gyllene tillfälle att göra enorma vinster. Folket i England, inklusive spekulanterna på börsen var ännu omedvetna om stridens utgång och när Rotschild, känd för att vara välunderrättad, började sälja statsobligationer i enorma mängder tolkade man det direkt som att Wellington hade förlorat varpå värdet på obligationerna störtdök. När så massor av aktörer på börsen började toksälja obligationer köpte Rotschilds agenter upp dem och när nyheten om Wellingtons seger nådde de brittiska öarna steg värdet med raketfart varpå Rotschild gjorde en gigantisk vinst. Nu var det han som kontrollerade Storbritanniens ekonomi.
1817 började Frankrike säkra lån för att få igång sin ekonomi, bl.a med hjälp av franska banken Ouvrads och Baring Brothers i London. I oktober samma år började Rotschilds agenter köpa enorma mängder franska statsobligationer vilka då steg i värde. Den 5 november dumpades de på den öppna marknaden varpå obligationerna gjorde en djupdykning och finansiell panik uppstod. Rotschilds började nu ta kontrollen även över den Franska ekonomin.
Åren 1803-17 hade James Madison, även kallad ”konstitutionens fader” varit president i USA. Han var motståndare till att centralbanker skulle vara privatägda och sa bl. a följande:
”Historien visar att penningväxlarna har använt varje form av missbruk, intriger, bedrägerier och våld som står till buds för att behålla makten över stater genom att kontrollera penningutgivningen.”
I ett brev till president Madison skrev politikerkollegan guvernör Morris, som själv jobbat inom bankvärlden i flera år, (bl.a under Robert Morris och Alexander, skapare av den första centralbanken i Amerika), och sett spelet inifrån:
”De rika kommer att sträva efter att etablera sin dominans och förslava resten. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra.”
Enligt Patrick Carmack, domare och medlem av USA:s högsta domstol, med ett förflutet i bankvärlden och mannen bakom suveräna ”The Money Masters”, och Charles Collins, advokat och bankir, som forskat på saken, var Robert Morris och Hamilton redskap för de internationella bankirerna. Madison efterträddes av James Monroe och 1823 skapade han ”Monroedoktrinen” som slog fast att varje inblandning av europeisk makt i den Nya världens inre angelägenheter skulle ses som en ovänlig handling mot USA samt att USA i sin tur inte skulle blanda sig i europeiska konflikter.
1829 stiger så Andrew Jackson in på scenen och här skulle de internationella bankirerna möta en formidabel motståndare. Han deltog i frihetskriget mot britterna och efter att ha spöat dem i slaget vid New Orleans 1812 blev han något av en nationalhjälte. Jackson var en passionerad motståndare till de finansiella makthavarna som t.o.m försökte få till stånd en förnyelse av det 20-åriga banktillståndet 4 år innan det gamla gick ut. Presidenten la in ett veto där han bl.a skrev:
”Mer än 8 miljoner av aktierna i banken ägs av utländska intressen. Är det inte en fara för vår frihet och självständighet med en bank som till sin natur har så lite anknytning till vårt land och kontrollerar vår valuta, får våra pengar och håller tusentals medborgare i beroende?”
Kongressen lyckades inte köra över Jackson veto och nu var bankirerna riktigt förbannade. När han ställde upp för omval 1832 sponsrade de hans motståndare Henry Clay med hela 3 miljoner dollar. De kontrollerade dessutom stora delar av pressen. Då gjorde Jackson något som ingen annan presidenkandidat före honom gjort; han gav sig ut på valturné i landet. Tidigare hade kandidaterna nominerats, hållit ett och annat tal och sen suttit hemma vid brasan, men Jackson visste vad som stod på spel och lämnade inget åt slumpen, han förde ut sitt budskap till folket och han gjorde det på plats. Hans valslogan var ”Jackson, och ingen bank!” Resultatet blev en jordskredsseger men Jackson varnade:
”Korruptionens hydra är bara skadeskjuten, inte död!”
Jackson beordrade sin finanminister Louis McLane att flytta regeringens depositioner från centralbanken till de statliga men McClane vägrade varpå Jackson avskedade honom och anställde William DeVane som också bangade. Presidentens tredje finansminister Roger B Taney gjorde dock slag i saken och bankchefen Nicholas Biddle försökte då använda sitt inflytande för att få senaten att inte godkänna Taneys utnämning. De brev som Biddle nu författade sammanfattar på ett skrämmande tydligt sätt mentaliteten hos den elit som under lång tid härskat och fortfarande härskar på jorden:
”Inget förutom ett vida spritt lidande kommer att ha någon effekt på kongressen. Vår enda trygghet ligger i att hålla en fast kurs av stadig återhållsamhet och jag hyser inget tvivel om att en sådan kurs kommer att leda till återbördandet av valutan och ett nytt tillstånd för banken.”
Bankirerna krävde nu in alla lån och vägrade ge nya och utlöste som beräknat en nationell finanskris vilket ledde till arbetslöshet och depression. Jackson hade gjort kraftfulla insatser för att försöka rensa upp bland den korrumperade finansvärlden och avskedat 2000 ämbetsmän som han visste gick bankirernas ärenden och när han nu ville ta tillbaka makten över valutan från penningväxlarna och återbärda den till folket blev de fullständigt rasande. Biddle och hans gelikar skyllde på jackson och pressen hakade på.
Jackson höll ett brandtal mot bankirerna:
”Ni är en grupp huggormar och jag ämnar utrota er och vid Gud jag SKA utrota er!”
Nu var sanningens timme inne. Om kongressen kunde uppbåda tillräckligt stort stöd genom full majoritet så skulle de kunna upphäva Jackson veto. Den oro som rådde i kombinationen med bankirernas övertalningskampanj och mutor talade för att Jackson skulle få se sig besegrad. Då plötsligt kliver en av dessa hjältar i historien, en människa begåvad med både hög moral och stort mod, fram. Guvernören av Pennsylvania, George Wolf, förklarade att han stöttade Jacksons veto eftersom han inte litade på bankirerna. Samtidigt uppdagades det att Biddle hade skrutit offentligt om bankens planer att krascha den amerikanska ekonomin.
Nu svängde opinionen till Jacksons fördel och representanthuset röstade mot förslaget att förnya bankens tillstånd med 134 röster mot 82. Man fick också igenom ett förslag om att tillsätta en kommission som skulle undersöka bankens inblanding i finanskraschen. När representanter för kommittén kom och bad att få ut bankens räkenskaper och anteckningar vägrade emellertid Biddle att lämna ut dem. Han lät dem inte heller undersöka den korrespondans som hade skett mellan honom och de kongressmän som fått personliga lån samt de förskottsinbetalningar som gjorts till dem. Desutom vägrade han att vittna inför kommittén i Washington. Så mycket för den bankens ärlighet alltså.
Den 30 januari 1835 när Jackson är på väg ut ifrån regeringsbyggnaden på Capitol Hill susar en man fram med en pistol i handen för att avlossa ett skott. Pistolen feltänder dock varpå mannen sliter upp en andra pistol och även den feltänder. Attentatsmannen övermannas och han visar sig vara en husmålare från England vid namn Richard Lawrence. Vänner till mannen berättadee senare om hur hans skrutit att om han åkte fast efter dådet så skulle mäktiga personer i Europa se till att få honom fri. Lawrence frikändes från brott med anledning att han ansågs vara sinnessjuk.
1836 går tillståndet ut för The Second Bank of the United States och samma år åtalas Biddle för bedrägeri. Bevisningen räcker inte för fällande dom men Biddle har flera civila åtal på sig när han dör åtta år senare. Den 8 januari 1838 gör president Jackson den sista avbetalningen på USA:s statsskuld, en aldrig tidigare eller senare skådad bedrift i landets historia. President Jacksons hantering av indianfrågan lämnar en mycket bitter eftersmak men vad beträffar sättet att handskas med bankirerna och statsskulden går han till historien som ett unikum.
1852 konstaterade den dåvarande brittiske finansminister William Gladstone följande:
”Från den dag jag blev finansminister började jag lära mig att staten höll en i grunden falsk position i förhållande till finanserna. Regeringen själv var inte menad att ha någon egentlig makt, utan skulle lämna pengamakten suverän utan att ifrågasätta den.”
1860 klev en f.d advokat från Kentucky in på arenan. Hans namn var Abraham Lincoln.
Del 5 följer…
av 
Michael Delavante 14 apr 2009 15:15