”Bankerna äger jorden. Om vi vill fortsätta vara slavar till bankerna och betala kostnaden över vårt eget slaveri, låt dem då fortsätta skapa krediter.”
Till skillnad mot för vad de flesta tror så var inte det inte slavfrågan som var huvudorsaken till det amerikanska inbördeskriget. Faktum är att president Lincoln själv höll ett tal där han sa:
”Jag har ingen avsikt att direkt eller indirekt blanda mig i slavinstitutionen i de stater där den nu existerar. Mitt primära mål är att rädda unionen och inte att varken rädda eller krossa slaveriet. Om jag kunde rädda unionen utan att frige en enda slav, så skulle jag göra det.”
En av de främsta orsakerna till kriget var att bl.a. att industrimän i Nord använde höga tullavgifter som hindrade dem från att köpa billiga varor från Europa varpå Européerna bojkottade bomull från södern så att deras ekonomi började fallera. Det förelåg en intressekonflikt mellan det expansiva, industrialiserade Nord och det mer agrara Syd. En åsikt som för övrigt stöddes av en av de mest inflytelserika historikerna i USA, Charles Austin Beard som hävdade att slaveriet spelat en underordnad roll och bara tjänat som täckmantel för en djup ekonomisk konflikt som i själva verket var ett led i industrikapitalisternas maktkoncentration.
Beviset för detta var att alla försök att göra slaveriet till en huvudfråga före 1860 hade misslyckades. På samma sätt avfärdade Beard Sydstaternas argumentation om kriget som en konstitutionell konflikt. Inbördeskriget handlade om de kapitalistiska Nordst exploatering av Sydstaterna och bankirerna ljöt eld på lågorna för att bringa landet i kaos.
Emellertid var Lincoln ett problem eftersom han redan tidigt visat att han inte litade på storbankirerna och deras vilja att ta makten över landets valuta. När Lincoln for till bankirerna i New York för att låna pengar att finansiera kriget ställde de så orimliga räntekrav och han var tvungen att avböja, precis som de räknat med. Lincoln reste tillbaka till Washington och diskuterade saken med sin rådgivare Överste Dick Taylor. När han frågade Taylor vilka förslag han hade på hur de skulle finansiera kriget svarade Taylor:
”Men Lincoln, det är enkelt, se bara till att kongressen godkänner ett förslag att trycka lagliga betalningsmedel och betala dina soldater med dem och vinn ditt krig med dem.”
”Kommer folket att godkänna dessa betalningsmedel?” undrade Lincoln.
”Folket och alla andra har inget annat val om du gör dem till lagliga betalningsmedel. De kommer att ha fullt godkännande från regeringen och kommer att vara lika bra som vilka pengar som helst eftersom kongressen har denna uttalade rätt enligt konstitutionen.”
Därefter började Lincolns s.k. greenbacks tryckas, räntefria pengar. Föga överraskande gjorde detta bankeliten ursinnig och i The Times i London fick de 1862 chansen att spy ut följande propaganda:
”Om den där skadliga finanspolitiken som har sitt ursprung i den Nordamerikanska Republiken blir förhärskande, då kommer den regeringen att trycka sina egna pengar utan kostnad. Den kommer att betala av skulder och vara utan skulder. Den regimen måste krossas eller så kommer den att krossa varje monarki på jorden.”
Något oväntat kom Tsar Alexander II till Lincolns undsättning. Ryssland hade vägrat ansluta sig till ett centralbankssystem och tsaren visste att om bankirerna fick makten över USA så stod de på tur. Därför sände han delar av sin flotta till Amerika för att bistå Lincoln om England eller Frankrike skulle lägga sig i. Drygt 50 år senare skulle storbankirerna i London, Tyskland, och, ironiskt nog, USA, sponsra kommunisterna för att störta tsar Nikolaj II vilket jag berättat om i artikeln ”Eliten bakom den ryska revolutionen.”.
Lincoln återvaldes 1864 och i november samma år skriver han till en vän:
”Pengamakten rovnär sig på nationer under fredstid och konspirerar mot dem under motgångar. Den är mer despotisk än monarkin och fulare än diktaturer.”
Lincoln stod som segrare i kriget på slagfältet, men bara 5 dagar efter General Lees kapitulation till Grant så mördas han på Fords teater. I realiteten var det storbankirerna som var de stora vinnarna, även om slaveriet officiellt upphävdes och de svarta åtminstone i teorin var fria var de fortfarande utan medborgarskap och rätt att rösta.
100 år senare skulle en annan president utmana banketablissemanget genom att skriva under ett dekret som lät staten trycka upp egna pengar. Han skulle också komma att mördas. Han namn var John F Kennedy.
Efter mordet på Lincoln gjorde den tyske kanslern Otto Von Bismarck en klockren analys av situationen:
"Uppdelningen av Förenta Staterna i jämnstarka federationer var bestämd långt före inbördeskriget av de mäktiga finanskrafterna i Europa. Dessa bankirer var rädda för att USA, om de fortsatte som ett enat block och en nation, skulle få ekonomisk och finansiell självständighet, vilket skulle hota deras finansiella dominans över världen.
Rotschilds röster dominerade. De förutsåg det enorma byte de kunde göra om de kunde få två svaga, skuldsatta demokratier, istället för den kraftfulla, trygga och självförsörjande republiken. Därför skickade de ut sina agenter för att slå mynt av slavfrågan och därigenom skapa en avgrund mellan de två delarna av republiken.”
President James A. Garfield sa i ett tal 1881:
"Den som kontrollerar pengaflödet i ett land är absolut härskare över all industri och handel och när man inser att hela systemet är kontrollerat väldigt lätt av några få mäktiga män på toppen, då behöver man inte få förklarat hur perioder av inflation och depression uppstår.”
En kort tid därefter sköts han till döds.
I början av 1907 höll Rotschilds agent, bankiren Jacob Schiff från Kuhn, Loeb & Company, ett tal i New York Chamber of Commerce där han varnade:
”Om vi inte har en centralbank med adekvat kontroll över krediterna så kommer det här landet att undergå den allvarligaste och mest långtgående finanspaniken i dess historia.”
Och ser man på; samma år så kraschar börsen, aktierna störtdyker och massor av banker, industrier och affärer över hela landet går i konkurs varpå en ekonomisk depression infaller.
En av huvudorsakerna var omfattande bristande likviditet, d.v.s. brist på tillgång till reda pengar eller andra betalningsmedel för att betala skulder, mycket p.g.a. tillbakadragande av dessa från bankirerna i… gissa var?...Just det, New York. Det var det gamla tricket i ny tappning. Man såg till att snöpa tillgången på pengar varpå massor av människor gick i konkurs.
En viktig del i planen var att de stora bankirerna, J.P. Morgan, en agent för Rothschild, och Chase som företrädde Rockefeller, hade gjort en kupp mot Knickerbocker Trust Company. De sålde av en massa tillgångar de hade i bolaget och läckte historier om dåliga lån till pressen.
Banken i Minneapolis hävdade att paniken 1907 berodde på manipulation från banketablissemanget:
"Om Knickerbocker Trustbolag föll, så skulle kongressen och publiken förlora förtroendet för alla bolag, och bankerna skulle tjäna på det resonerade bankirerna.”
Paniken uppstod och regeringen kallade på den mäktigaste bankiren, J. P Morgan för att reda upp det hela. Han får 25 miljoner dollar i statliga medel av president Theodore Roosevelt och dessutom möjligheten att trycka upp ytterligare 200 miljoner utan säkerheter. Följaktligen så får samma person som var med och skapade finanskraschen äran att spela räddaren i nöden och framstår i folkets ögon som en mycket pålitlig person.
Därmed var grunden lagd för nästa steg i agendan, som skulle komma 6 år senare 1913 när FED skapades, vilket jag beskrivit i tidigare artiklar som t.ex. ”Konsten att skapa börskrascher.”
J. P Morgan ansågs vara den rikaste mannen i USA. Han hade finansierat både Standard Oil, Harrimans järnvägar, och Carnegies ståltillverkning. Emellertid visade det sig när han dog att han i själva verket ”bara” ägde några miljoner och inte alls var så rik att han borde kunnat agera som han gjorde. Ytterligare en bekräftelse att han agerade å Rotschilds vägnar.
Arsène Pujo, styrelseledamot i House Committee on Banking & Currency tillsatte en utredning för att undersöka de stora kapitalägarna. Utredningen visade att representanter för J. P Morgan & Co också satt i styrelsen för 112 bolag med marknadsandelar som utgjorde 22 miljarder!! Det totala värdet på New York börsen uppskattades då till 26 miljarder.
Slutrapporten slog fast:
”Kommittén är tillfreds med de bevis som tillhandahållits, även fast data från bankerna saknas, att det existerar en väldefinierad identitet av gemensamma intressen mellan några få ledare inom finansvärlden, vilket har resulterat i en stor och växande koncentration av kontrollen över pengar och krediter i händerna på dessa få män.”
M.a.o. USA styrdes nu i realiteten av ett fåtal bankirer och industrialister.
År 1910 möttes 7 män på Jekyll Island i Georgia, USA för att diskutera hur man kunde ta över den ekonomiska makten i USA
Männen var:
Nelson W Aldrich, republikansk politiker, och svärfar till John D Rockefeller, A. Piat Andrew, assisterande finansminister, Henry P. Davison, Sr, medlem av J.P Morgan Company, Charles D. Norton chef för 1:st National Bank i New York, Benjamin Strong, chef för JP Morgan Bankers Trust, Frank A. Vanderlip, chef för National City Bank of New York som representerade Rockefeller samt Paul M Warburg, partner i Kuhn, Loeb & Company som representerade Rotschilds och Warburgs i Europa.
Planen var att privatisera hela banksystemet via en enda centralbank och att inga andra banker skulle kunna verka utom genom den. Så föddes "The Federal Reserve Bank."
Banken var varken federal eller en reserv, det var bara ett trick för att lura det amerikanska folket att det var staten som ägde den. Woodrow Wilson lovades stora donationer under sin presidentvalskampanj om han stöttade magnaterna och under jullovet 1913 när de flesta senatorer hade åkt hem lyckades man rösta igenom förslaget att överlåta statens penningtryckande åt en privat bank.
Det här innebar att staten lät ett privat företag trycka upp pengar som de krävde ränta på. Före 1913 var det ingen skatt på arbete i USA men nu beskattade den amerikanska regeringen befolkningen för att kunna betala Federal Reserve Bank.
Kongressmannen Charles A Lindberg, far till den berömde flygaren, uttryckte följande sedan kuppen gått igenom:
"Förslaget etablerar den mest gigantiska trusten på jorden. När presidenten signerar den så kommer den osynliga regeringen bakom pengamakten att vara legaliserad. Det största brottet i historien har genomförts i och med denna bank och valutalag."
Kongressman Louis T Mcfadden, som hade ett förflutet i bankvärlden, sa om förslaget:
"När Federal Reserve gick igenom så insåg inte folk att ett världsomfattande banksystem sattes upp. En superstat kontrollerad av internationella bankirer och affärsmän som samarbetar för att förslava världen."
Bankirernas geniala affärsidé var att trycka upp pengar som inte var uppbackade av någonting. Om regeringen i USA behöver kapital till något stort projekt så går USA:s president till kongressen, vilken i sin tur ger finansdepartementet fullmakten att trycka statsobligationer till ett värde av 1 miljard dollar. Dessa statsobligationer levereras sedan till Federal Reserves bankirer där Federal Reserve i sin tur överlämnar 1 miljard i dollar till regeringen.
Enligt de gällande reglerna så kan nu Federal Reserve använda denna statsobligation som en reserv för nya krediter. Kapitaltäckningsgraden är 1 på 15, vilket innebär att Federal Reserve kan trycka 15 nya miljarder dollar i krediter till delstater, företag och individer i USA, där en del existerar i form av en obligation som amerikanska folket betalar ränta på och sedan 15 delar som är luft.
Med andra ord:
Dessa 15 miljarder existerar bara i teorin, inte i realiteten, där Federal Reserve sen tar ränta på pengar som inte finns.
Henry Ford, den gamle bilmagnaten, sa mycket riktigt:
"Det är nog tur att folk inte förstår vårt banksystem och vårt monetära system, för om de skulle förstå det, tror jag att det skulle bli en revolution före nästa morgondags gryning."
Josiah Stamp, f.d chef för Bank of England sa i ett tal på University of Texas 1920 bl.a.:
”Bankerna äger jorden. Om vi vill fortsätta vara slavar till bankerna och betala kostnaden över vårt eget slaveri, låt dem då fortsätta skapa krediter.”
År 1925 bestämde dåvarande finansministern Winston Churchill tillsammans med Bank of Englands chef Norman Montague att Storbritannien skulle återvända till guldmyntsfoten. Dollarns och guldets förkrigsvärde i pund - 123,37 grains rent guld och 4,86 dollar per pund innebar att priserna steg med 10% i Storbritannien och köparna hellre vände sig till Tyskland, Frankrike, Holland och USA. En av följderna blev att massor av guld flödade från Storbritannien till USA.
På våren 1927 reste Montagu Norman till USA tillsammans med tyske riksbankchefen, Hitlers kompis Hjalmar Schacht, för ett möte med Benjamin Strong, chefen för Fed. De bestämde att USA skulle sänka sin ränta och öka sin lånegivning.
New York Federal Reserve Bank, en av de tolv regionala centralbanker som ingår i det a
Officiellt hette det att lägre ränta skulle minska strömmen av pengar till USA, innebära fler lån, mera pengar i omlopp, högre amerikanska priser, mindre konkurrens i Storbritannien och i slutändan underlätta europeisk export till USA.
Följden blev en vild aktiespekulation åren 1927-1928. Allteftersom tillväxten avtog så baserades aktiemarknaden mindre på industriell expansion och allt mer på spekulation. Börsmarknaden var hausseartad: kurser och priser steg fort under senare delen av 1920-talet och de stigande aktiekurserna gjorde att miljoner amerikaner lockades till att investera i aktier. En ökad efterfrågan på aktier drev upp kurserna till skyhöga nivåer, och det byggdes upp stora förväntningar på ytterligare uppgångar.
Småsparare, företag och banker satsade nu en allt större del av sina tillgångar på börsmarknaden och för att kunna finansiera ytterligare investeringar på marknaden så lånade de pengar till höga räntor. Räntebetalningar och preferensaktieutdelning tog en del av vinsterna i sista bolaget i kedjan. Resten kom i omgångar tillbaka till holdingbolaget och gav feta utdelningar till aktieägarna. Det här fungerade så länge det sista bolaget i kedjan kunde skapa goda och stigande utdelningar. När utdelningarna sjönk i sista bolaget slukade obligationsräntor och preferensaktier hela vinsten.
Den 21 oktober 1929 omsattes 6 091 870 aktier på börsen.
Nu var bubblan nära bristningsgränsen, för det fanns inga pengar kvar att upprätthålla systemet med. Som ett brev på posten inträffar "plötsligt" en hysterisk säljariver torsdagen den 24 oktober 1929.
12 894 650 aktier omsattes i den säljarpanik som följde och Wall Street-börsen nästan rämnade i den känslomässiga och ekonomiska jordbävning som följde. Richard Whitney, vice chefen på börsen försökte dämpa hysterin genom att övertydligt "köpa" på börsen. Men det hjälpte bara tillfälligt.
En vecka senare kom den slutliga nådastöten. Kraschen var ett faktum.
Herbert Hoover, president i USA mellan 1929-33, gjorde följande sensationella avslöjande:
"Redan 1925 berättade Adolph Miller, medlem av Federal Reserve´s styrelse, för mig att Strong (chefen för FED) och hans bundsförvanter i Europa planerade mer av "snabba- pengar-politiken" vilket inkluderade manipulation av diskontot och operationer på den öppna marknaden - mer inflation."
Miller vittnade under "The House Stabilization Hearings" 1928 om att Federal Reserve under flera år hade hållit möten (som falskt nog kallades informella) med de största bankirerna i Europa, där man beslutat om guldförflytningar, valutastabilitet och världsekonomi.
Under senatsförhören 1931 angående Federal Reserve så fick Strongs efterträdare, G. L Harrison, frågan av sakkunninge finansexperten Henry Parker Willis huruvida det fanns någon relation mellan FED och Wall Street börsens styrelse.
Efter att först ha nekat att det överhuvudtaget fanns någon relation medgav Harrison:
”Ibland råder de oss vad beträffar den ekonomiska situationen och vad de anser räntan borde vara."
I boken "My Exploited Father-in-Law," skrev överste Curtis B. Dall, Roosevelts svärson, själv mäklare på Wall Street, så här om orsakerna till börskraschen:
"Faktum är att det var det kalkylerade skinnandet av folket som världens pengaelit igångsatt via den planerade bristen på lånekapital på New York-marknaden."
T.o.m. Milton Friedman, en av nyliberalismens stora förespråkare, medgav I en radiointervju i januari 1996:
"Det var defintivt Federal Reserve som orsakade den stora depression genom att minska tillgången på pengar med en tredjedel mellan 1929 och1933."
Elisha Garrison, som jobbade åt Brown Brothers Banken, skrev 1931 följande i boken Roosevelt, Wilson and the Federal Reserve Law:
“Paul Warburg är mannen som fick till stånd Federal Reserve Act efter att Aldrichplanen mött sådant motstånd landet runt. Mästerhjärnan bakom bägge planerna var Baron Alfred Rotschild i London.”
Robert H.Hemphill, direktör vid Federal Reserve Bank i Atlanta sa i ett tal 1939:
"Det här är en skakande tanke. Vi är fullständigt beroende av affärsbankerna.. Vi är i total avsaknad av ett beständigt penningsystem. När man väl fått den fullständiga bilden av systemet, då framstår det tragiska och absurda i vår hopplösa situation som närmast otrolig, men så är det. Det är det viktigaste ämne som någon intelligent människa kan utforska och fundera över"
Man måste ha klart för sig att de som verkligen besitter makten i världen inte är de politiker som syns på TV och i tidningar. För att hitta de verkliga makthavarna måste man följa pengarna. De som har makten över pengarna har också makten över världen och det är följaktligen de som styr i realiteten. Deras hantlangare, varav de flesta är helt omedvetna om den större agendan, återfinns bland organisationer som Royal Institute of Foreign Affairs, Council Of Foreign Relations, Bilderberggruppen, Romklubben och Trilaterala Kommissionen. De är, vad vissa kallar, en skuggregering, som oftast verkar utan att synas.
Följaktligen hade Friedrich Von Hayek, även kallad nyliberalismens fader, rätt när han sa:
“Praktiskt taget alla regeringar i historien har använt sin exklusiva makt till att bedra och plundra befolkningarna.”
Här är en magnifik radiointervju med Sydney White, kanadensisk professor i propaganda, som på ett enkelt sätt berättar om bankelitens smutsiga spel och förklarar vad de gjort bakom era ryggar:
av 
Michael Delavante 20 apr 2009 15:46