Arbetslinjen behöver arbetsgivare

Arbetsgivare som måste få vettiga villkor just för att vara arbetsgivare. Därför måste nu alla som vill få jobb, byta jobb och alla som vill kunna anställa utan att riskera orimliga kostnader om det blir fel eller marknaden sviktar, rösta på Maud Olofsson och Centern och få dem att ta steget vidare att undanta alla arbetsgivare från LAS och inte bara de med mindre än 10 anställda. Så debatten behöver föras vidare.

Med nuvarande LAS-lagstiftning måste varje arbetsgivare tänka sig noggrant för och undvika att anställa i så stor utsträckning som möjligt. De som man ändå behöver anställa måste vara personer som lätt och utan krångel söker och får annat arbete. Därför måste man se till att inte ge några osäkra kort en chans, utan bara anställa på säkerhet och följa alla andras fördomar om vilka som är anställningsbara. Det innebär:

¤Anställ ingen arbetslös.
¤Anställ ingen sjukskriven eller med risk att bli det.
¤Anställ ingen outbildad.
¤Anställ ingen invandrare.
¤Anställ ingen äldre.
¤Anställ inte ungdomar som inte haft arbete.
¤Anställ inte kvinnor till mansjobb och tvärt om.
¤Anställ inte personer med småbarn eller blivande småbarn.
¤Anställ inte handikappade.
¤Anställ inga bögar.
¤Anställ inga miljöaktivister.
¤Anställ inte rökare.
¤Anställ inte missbrukare.
¤Anställ inga religiösa fundamentalister.
¤Anställ inte feminister.
¤Anställ inte någon som dömts för brott.
¤Anställ inte tjocka personer.
¤Anställ ingen med konstiga huvudbonader.
¤Anställ inte hemmafruar.
¤Anställ ingen med för stora skulder.
¤Anställ ingen som misslyckats.
¤Anställ ingen som saknar fast bostad.
¤Anställ ingen med för hög lön.
¤Anställ ingen som verkar konstig.
¤Anställ ingen med udda uppfattningar.

Observera att en del av ovanstående grunder för att inte anställa en viss person är olagliga och får därför inte tas som en rekommendation utan mera som en beskrivning hur en del hemska arbetsgivare faktiskt gör.

Sedan gäller det för en arbetsgivare att vårda sina anställda så att de inte kommer in i någon av ovanstående kategorier och inte heller i kategorin långvarit anställd. För då blir avvecklingskostnaden mycket högre, om man skulle behöva skiljas åt. Det finns företag som har en personalpolitik som formuleras ”up or out”. De vill vårda sin ålderspyramid och inte få för många dyra äldre medarbetare på grundnivå.

Eftersom så många människor faller under någon eller flera av ovanstående kategorier har vi en skrämmande brist på arbetskraft för det mesta. Det gör att oförsiktiga arbetsgivare trots allt anställt personer av ovanstående karaktär och nu inte kan bli av med kostnaden snabbt nog när lågkonjunkturen drabbar dem. Dessa företagare, om de är i fel bransch, utplundras nu ekonomiskt och kan inte komma tillbaka även om konjunkturen vänder. Men de får väl skylla sig själva, som var så dumma att de anställde personer som inte snabbt var avvecklingsbara. På detta sätt förädlas företagarskrået till försiktiga och krassa personer. Det är väl det politikerna vill.

De som nu inte tycker att verkligheten är så listig borde därför se till att vi får en fungerande arbetsmarknad fri från LAS. Denna lagstiftning ger ingen större trygghet åt de anställda, den ser bara till att kostnaden för de anställda som inte behövs går över till samhället lite senare. Är det många från ett företag, försämras dess chanser att över huvud taget överleva och komma igen.

Svenskt Näringsliv driver propaganda för att få bort, eller i vart fall förändra, LAS-lagarna. Det är förståeligt, eftersom de representerar de som får ta den första ekonomiska smällen av LAS-lagarnas skadlighet. Men de som verkligen borde bedriva denna propaganda är landets ungdomar. Det är den största gruppen som är de stora förlorarna på lagstiftningen. Och det är bråttom, eftersom ungdomsarbetslösheten nu biter sig fast på en hög nivå. Och tro inte att arbetsgivarna kommer att anställa dagens ungdomar efter ett par års arbetslöshet. Vi riskerar att få ett antal årsklasser som till stora delar hamnar utanför under hela sitt liv.

Finns det då inga som är vinnare på LAS-lagarna? Man skulle kunna tro att det är alla medelålders och äldre med arbete som sitter trygga. Men så är det bara skenbart. De får lägre löner, eftersom arbetsgivarna vet att utnyttja situationen. Den som vill ha annan anställning får det svårare eftersom marknaden inte fungerar och den som byter får färre år att räkna vid neddragningarnas turordningar. Bättre vore att arbetsmarknaden fungerade så att det fanns gott om jobb, då behövde man inte klamra sig fast på fel ställe. De som inte platsar på en arbetsplats blir ändå av med jobbet, även om det tar lite längre tid och kostar arbetsgivaren lite mer.
De enda riktiga vinnarna av LAS-lagarna är fackets tjänstemän som arbetar med alla förhandlingarna. Men de skulle kunna få ett riktigt jobb i stället. Många av dem är skickliga förhandlare och det är användbart både på inköps- och säljsidan i företagen. Så även för dem är det bara en kortfristig fördel med LAS-lagarna.
Kvar bland förmånstagarna till LAS-lagarna är kommunerna och Staten. Det är de som får räkningen för avvecklingen av anställda lite snabbare om man tar bort lagarna. Men även för dem är det bara en kortfristig positiv effekt. De får in kommunalskatt och sociala avgifter och slipper betala A-kassa och socialbidrag under en lång avvecklingstid. Men eftersom arbetslösheten biter sig kvar om inga eller färre arbetsgivare ges villkor och möjlighet att kunna och våga anställa förlorar de ändå i det långa loppet.

LAS-lagarna kan inte försvaras annat än med dåliga argument och falsk retorik. Tyvärr har många fastnat i en tilltro till den ”svenska modellen” och vågar inte tänka om till något mycket bättre. Statsministern och Moderaterna vågar inte av populistiska och rösttaktiska skäl ta upp frågan förrän opinionen banat väg för en förändring. De måste känna att de är på väg att tappa röster. Därför har vi alla en uppgift att driva frågan. Varifrån kan vi få hjälp? Ungdomsförbunden i alla politiska partier borde ta upp detta som en av sina viktigaste frågor. Piratpartiet kunde inkorporera detta i sina frihetsideal. Vänstern borde ta frågan från de fattigas och de utslagnas sida. Feministerna borde också se detta som ett led i att ta bort männens förtryck och dominans. Det är ju kvinnorna som drar det kortaste strået av arbetsmarknadens brister. Men om Centerns opinionssiffror skulle stärkas av deras försiktiga steg för renovering av LAS-lagarna då blev det nog fart på Moderaterna.
Intressant vore om fackföreningsrörelsen drev frågan på så sätt att de fick behålla alla LAS-regler, men att företagen skulle slippa betala sociala avgifter och skatt på lönebetalningar till uppsagda personer som inte längre är kvar i arbete på företaget, oberoende av orsak. Kvar för företagen skulle bara vara nettolönen till de som inte längre är kvar och inte fått nytt arbete. Möjligen skulle man också reducera detta med A-kasseersättningen. För att vårda arbetslinjen från arbetsvillighetssidan borde också en mindre reduktion ske för den tidigare anställdes del. Att ge personer långvariga ”semestrar” med full lön kan knappast vara förenligt med arbetslinjen. Det gör dem också mindre anställningsbara om de utnyttjar sina ”rättigheter”.

Men varför krångla till det hela? Slopa LAS-lagarna och låt anställningar vara uppsägningsbara på den ömsesidiga tid som den anställde och hennes arbetsgivare finner rimliga. Då skulle vi få en arbetsmarknad där alla skulle kunna få chansen att få jobb och att byta jobb. Arbetsgivarna skulle våga anställa fler och våga ge många fler chansen. Arbetsgivarna skulle slippa att så lätt bli utarmade vid konjunkturnedgångar om de varit för optimistiska och satsat lite för mycket. Det skulle bli mycket lättare att rädda bolag i svårigheter och få deras eventuellt sunda kärnor att överleva. Sveriges konkurrenskraft som etableringsland för företag och företagare skulle stärkas och därmed allas välstånd.

Ledare Av Bengt Stillström 11 maj 2009 10:14