Saabs död närmar sig

I västvärlden finns en stor överkapacitet att tillverka bilar och det finns ett mycket stort antal bilmärken som konkurrerar om marknaden. Därför kommer ett antal fabriker att stängas och ett antal bilmärken att upphöra. Orsakerna till detta är främst att bilfirmorna, tack vare låga räntor och lätt tillgängliga lån, byggt upp för stor kapacitet och sålt för mycket bilar i marknaden. De billiga krediterna har lett till att man övermättat marknaden. I USA har man också en mycket kort livslängd på sina bilar. Många bilföretag har en usel ekonomi, med låga eller negativa marginaler, stora låneskulder, stora skulder för pensioner och ett utarmat nät av underleverantörer, som misskötts av bilföretagen i många år.

Politikernas förklaring att man inte utvecklat miljöbilar och andra produkter som politikerna vill subventionera saknar i stort betydelse för bilkrisen. Den är som sagt en följd av uppbyggd överkapacitet, överförsäljning med hjälp av billiga krediter och egen superskuldsättning i kreditmarknaden. Den i sin tur har kollapsat, utlöst av att även andra delar av ekonomin överhettats med för billig och vidlyftig skuldsättning.

Därför förestår en omfattande nedläggning inom bilindustrin. Ingen vill stå för nedläggningarna, utan det pågår ett politiskt och finansiellt spel för att överleva, samtidigt som det pågår ett marknadskrig om vad som ska få leva vidare. Det är förståeligt om alla kämpar för sitt. Men priset för striden verkar andra få betala, främst skattebetalare, leverantörer och kunder. Ju längre man strider och sedan förlorar desto dyrare blir det. Vinnarna kan komma att få njuta av en Phyrrusseger, de vinner men orkar inte ta vara på vinsten- någon annan tar över. I kriget om nedläggning har SAAB knappast någon chans att överleva. SAAB har mycket små produktionsvolymer i en verksamhet som kräver långa serier för att vara kostnadseffektiv. SAAB delar teknologi och komponenter med Opel, som inte längre tillhör samma koncern, utan är en större konkurrent. Man delar också distributörer med sina konkurrenter. Det är klart att de helst ser SAAB försvinna och att de själva kan ta över marknadsutrymmet. Någon hjälp från det hållet kommer man inte att få. Det spelar ingen roll vilka försäkringar man får, det är bara spel för gallerierna. När verkligheten kliver in kommer man att bekämpa SAAB med alla medel. Det är därför billigast att ge upp så snart som möjligt och avveckla.

Jamen, entreprenörsandan från Königgsegg då? Även om de skulle kunna utveckla nya bilmodeller ihop med SAAB, så tar det flera år, och under tiden måste man leva på de nu utvecklade modellerna i konkurrens med sin större konkurrent som har samma plattform. Så mycket pengar lär inte svenska staten skicka med att det räcker för dessa års förluster. Koenigsegg har inget eget kapital, har ingen erfarenhet av att sälja standardbilar eller att producera dem. Koenigsegg är dessutom en usel entreprenör, som endast varit duktig på att få andra att betala förlusterna i sitt eget bolag. Någon vinstrik verksamhet har aldrig funnits.

De var den enda kvarvarande spekulanten på att ta över verksamheten och givetvis villl de ha bra betalt för att göra det. För så korkade är de inte att de skulle betala något för att ta över och chansa på att SAAB överlever. De tänker givetvis inte riskera något, utan vill bli vinnare oberoende av utgången av SAAB´s öde. Det är också det normala i en affär av detta slag. Man måste få betalt för att ta på sig jobbet och ansvaret för ett så nedgånget företag.

Maud Olofsson, näringsministern, som sitter i ett politiskt dilemma upprepar sitt mantra att den blivande SAAB-ägaren måste ha ett mycket stort eget kapital att skjuta till, annars blir det ingen statsgaranti för lånen. Bra, det innebär att det aldrig blir några lån och man tvingas snart att stänga verksamheten. I den politiska debatten gäller det att inte vara skyldig till detta. Men det är klart mycket värre att först skjuta till pengarna, sedan bli av med både de och bolaget. Särskillt om det senare sker precis före nästa val. Politiker räknar inte pengar, deras belöningssystem är röster i valet - så att de kan behålla makten. Därför finns en risk att GM och Koenigsegg trots allt lyckas lura till sig en statsgaranti och får fortsätta den ekonomiskt/politiska utpressningen ytterligare ett par år. Det blir dyrt för oss skattebetalare och för underleverantörerna. Men jag tror inte det inträffar - Maud Olofsson verkar klokare än så. Men vi får se.

I Trollhättan finns personal, lokaler och produktionsutrustning. Utrustningen går att sälja på begagnatmarknaden i världen, men det blir låga priser. Lokalerna kan också hyras ut till låga priser till ny verksamhet, det blir bra för dem. Personalen kommer att sugas upp av andra företag. Det blir utrymme för nya verksamheter i Trollhättan. Det går att flytta till andra orter. Det sociala skyddsnätet fångar upp de flesta som inte vill röra på sig eller ta andra jobb. Människors anpassningsförmåga är stor. I bästa fall lyckas några starta nya expansiva verksamheter och fylla tomrummet efter en epok av svenskt bilbyggande som tog slut för flera år sedan när GM tog över och började nedmonteringen.

SAAB är inget att gråta över. Däremot vore det en katastrof att garantera lån om flera miljarder, som med största sannolikhet förloras och aldrig kommer till långvarig nytta. Sätt pengarna i mindre poster i ambitiösa andra företag i stället. Till och med Königsegg skulle med fördel kunna få lite hjälp att komma vidare med sina supersportbilar, utan att behöva gå omvägen över SAAB. Det blir billigare och bättre.

Analys Av Bengt Stillström 22 jun 2009 13:31