Kampen om riskfria realräntenivån

Räntenivån återspeglar flera processer i en ekonomi – däribland investerarnas s.k. riskaptit – och i det perspektivet har utvecklingen för långa marknadsräntor under 2009 varit (och är fortfarande ) mycket intressant. Prisinstabilitet emot just deflation diskuteras fortfarande i media, trots att marknadsräntorna för s.k. realränteobligationer under försommarmånaderna visat på normalisering kring en realränta om ca 2 procent. Mer nu än brukigt under andra faser av en konjunktur görs marknadsmässiga korsreferenser, d.v.s. att räntemarknaden relaterar till aktiemarknaden. Ett tacksamt rättesnöre i detta virrvarr har fram till ca mitten av juli marknadsvärderingen av Elux-aktien varit. Men ett nytt (och förvisso tilltalande) perspektiv har yttrar sig nu genom att både aktie- och räntemarknaden nu öppnar för att längre investeringar skall få en bedömning. Och det verkar väl rimligt, Elux först och de andra sen, men hur mycket säger detta om räntesättningen?

Prissättningen av varor i konsumentledet är trögrörlig vid en jämförelse med prissättningen för råvaror, och efter Q2-rapporten från Elux ser vi nu att inflationen i konsumentledet är på en nivå som ungefärligen sammanfaller med riskbankens långsiktiga mål. Prissättningen av råvaror är dessutom fullt observerbar med en klar tendens till fallande volatilitet. Osäkerheten rörande längre marknadsräntor befinns således mellan dessa ytterligheter och frågan är, om risken för begynnande inflation är större än osäkerheten rörande prisstabiliteten inom produktionssektorn i ekonomin. Till situationen hör att investerarnas riskaptit för längre aktier på sistone har ökat än mer.

De s.k. exit-plans (återtaget av underhållsaktionerna från t.ex. FED) som nu skall diskuteras kommer sannolikt också att få återverkning för marknadsräntorna. Kan det vara så att återtaget av de nu lyckligtvis obsoleta understödsåtgärderna faktiskt brådskar? En överlikviditet i det ekonomiska systemet talar för detta, även om effekten av överskottet först nu (i detta skede), möjligen leder till spår i prissättningen till slutkonsumenten. I planeringen ligger dessutom återtag infaller tidigare i tiden än räntehöjningar från riskbankerna.

Den förestående underhållningen från ekonomisk rapportering i media kommer därför antagligen under hösten -09 att handla om dessa, omnämnda återtag. Diskussionen antas omfatta val av teknik, dess utformning och lämplighet. Parallellt med att prisorienteringen för placerare och investerar klarnar allt mer.

En skillnad inför det kommande är att det i dagsläget handlar om ekonomin för de som överlevde, meden det i framtiden i allt större utsträckning kommer handla om de tillkommande. Ju närmare vi kommer denna kategori och dess möjliga konsumtion, desto högre är risken för begynnande inflation. Är detta då så avlägset i tiden och var skall dessa personers finansiering komma ifrån? Skuldsättningen för t.ex. konsumenter i den amerikanska ekonomin befinner sig på historiska nivåer, så frågan är berättigad. Vad som förbisetts i debatten synes vara den prissättning som sker via huvudkategorin. I det senaste är det just denna kategori – och ingen annan – som grundlagt starten på konjunkturen och den så nyvakna efterfrågan.

Mot nämnda bakgrund verkar det rimligt att längre marknadsräntor för närvarande ligger inom intervallet 3,75 – 4,25 procent medan bolån och konsumentkrediter kommer bli, relativt sina historiska nivåer, mer prisvärda. Till dess att återtagen verkställts verkar denna prissättning av längre löptider rimlig. Antagligen kommer en del investeringar heller inte att verkställas med mindre än en del av återtagen verkställts.

2009-07-17
Dag Clarkson

Analys Av Dag Clarkson 20 jul 2009 09:56