Ridå för Stockholms Stadsteater?

Stockholms Stadsteater är våldsamt subventionerad av stat och kommun samt av lagstiftning, eller tolkningen av lagstiftningen. Alla siffror avser 2008 års verksamhet och är hämtade ur teaterns egen årsredovisning.
Av teaterns årliga kostnader om 332 MSEK drar man in 75 MSEK från kunderna. Det påstås vara en hög andel, om man jämför med andra offentligt finansierade teatrar. De stackars privatteatrarna torde vara helt utkonkurrerade. Hur kan några leva över huvud taget? De måste vara extremt skickliga i konkurrensen!

De offentliga statliga bidragen anges till 47 MSEK, från Kulturrådet, men fiffig kommunal skatteplanering plockar Staten på ytterligare 58 MSEK. Sedan lägger Stockholms Kommuns bolag till 150 MSEK från sitt kapital. Varför det går till på detta sätt kan man undra. Det verkar som om man inte vill ta tydliga beslut i de politiska församlingarna. Vem mörkar för vem? För övrigt skulle nog skatteplaneringen underkännas och ifrågasättas som skattebrott, om den gjordes av privatägda bolag. Man ger koncernbidrag inom en affärsdrivande koncern, vilket är tillåtet, men Statsteatern kan knappast sägas bedriva någon näringsverksamhet. Bidraget torde jämföras med konsumtion eller hobbyverksamhet.
Till alla dessa bidrag kommer att kunderna inte heller betalar moms på bidragen och bara 6 % påslag på det låga biljettpriset som faktiskt betalas av konsumenten. All annan konsumtion belastas av moms med 25 % påslag. Det innebär ca 78 MSEK till i subvention. Totalt slipper teaterbesökarna betala ca 333 MSEK, och då finns ändå ingen vinstmarginal med. Nästan 1000 kronor per betald biljett.

Är detta skådespel åt folket, så att de skall hålla sig lugna och inte bråka med makthavarna? Nej, inte alls. Visserligen säger teaterchefen att det är "en modern folkteater", men siffrorna säger något helt annat. En liten del av uppsättningarna och föreställningarna må välvilligt betecknas som folkliga, Arsenik och gamla spetsar med 53 000 besökare på 77 föreställningar, Cabaret med 28 000 besökare på 41 föreställningar och Mästaren och Margerita med 24 000 besökare på 36 föreställningar. Sedan finns det 7 uppsättningar med besökssiffror om 10 000 till 18 000, resten av uppsättningarna ännu färre. Huvuddelen av verksamheten riktar sig således till en liten exklusiv teaterbesökarklick. Varför de skall subventioneras av politikerna kan man undra. Eller är det så att man subventionerar skådespelarna och andra anställda i teatersvängen? Kanske skall teaterkulturen finnas för sin egen skull? Men den är ju borta när föreställningen är över och finns bara i minnet hos besökarna och omtalad i recensionerna. Det blir ett eget liv för sin egen skull, till en hiskeligt hög kostnad för resten av skattebetalarna.
Kanske skulle en privat och konkurrensutsatt teaterverksamhet kunna utvecklas om subventionerna försvann? Den skulle kanske kunna hitta fram till en helt annan och mycket större publik och bli ännu mer vital konstnärsmässigt.

I årsredovisningen skryter man över den höga beläggningen i salongerna. Men som kund upplever jag det bara som en dålig servicegrad. För att få tag på biljetter måste man snabbt, vid biljettsläppen, bestämma sig långt i förväg. Vi har en hel bunt biljetter hemma, till olika föreställningar flera månader framåt i tiden. Så någon spontan teaterkonsumton kan man inte ägna sig åt. Det gör det svåråtkomligt för ovana besökare. Trist och ofolkligt.
Den höga beläggningsgraden upprätthålls också med att föreställningar med stor publikframgång upphör efter några få föreställningar.
På Broadway får en framgångsrik uppsättning gå i flera år. Stockholm Stadsteater spelar Cabaret 41 gånger för fulla hus, de som inte köpt biljett i tid får skylla sig själva. Liksom teaterns ekonomi, som inte tar vara på framgången. Men eftersom man ändå inte kan tjäna pengar på verksamheten så struntar man väl i resultatet. Skådespelarna kanske inte vill mer? Men affär är det inte!

Pjäser med hygglig framgång läggs ner ännu fortare. Vem försöker man betjäna? Man producerar uppenbarligen, i sitt eget tyckande, ett stort antal misslyckade uppsättningar, eftersom de läggs ner efter mindre än 30 föreställningar och obetydligt antal besökare. Kostnaden för uppsättningen i förhållande till driftstiden torde bli mycket hög.
Mycket riktigt sysselsätter man bara 40 % av de anställda som konstnärlig personal och 60 % är teknisk, administrativ och övrig personal. Det förefaller vara en extremt olönsam fördelning. Man har lika många i teknik och verkstad som på scenen!
Teatern genomför 5 föreställningar per årsverksam personal. Det går åt 10 helårsverksamma per nyproduktion. Men då har man också sysselsatt 333 personer. Vad gör de alla?

Man gör fantastiskt fina och konstnärliga produktioner - vilket framgår av recensioner och mitt eget tyckande - men man utnyttjar det inte till att visa upp för en stor publik. Man använder praktiskt taget inga moderna distributionskanaler för sina produktioner. Det är i huvudsak bara scenframträdanden i teaterlokaler och gratis parkteater. Man har mycket små intäkter av annat slag än biljettintäkter (21 %) och subventioner från samhället. Man tar inte vara på sin egen förmåga att skapa attraktiv kultur. Man verkar inte ens förstå att det skulle kunna vara möjligt.

Slutsatsen av läsningen av årsredovisningen är att detta inte är en näringsverksamhet. Den saknar tydliga mål. Den verkar vara mycket ineffektiv. Någon folklig verksamhet är det inte. Kundservicen är låg. Man har fastnat i att vårda en gammalmodig kulturform för sin egen skull.

Således dålig business, men vi ser fram emot att ta del av trevliga och intressanta teaterupplevelser till vrakpris.

Analys Av Bengt Stillström 25 aug 2009 15:57