Fler bilder

Boken om Paul Hedqvist - Stockholmsarkitekten

Ja, ett namn som förtjänar en plats i varje sådan uppräkning är Paul Hedqvist: han (för)följer mig. Mina syskon gick i Bromma Läroverk, ritat av honom. Jag brukade, när jag bodde i Äppelviken, ibland springa förbi de slående bostadshus vid Ålstensgatan som han ritat och där Per Albin bott. På vägen till studier på Kungliga Tekniska Högskolan passerade jag varje gång Tranbergsbron och när jag cyklade till verkstadspraktik i Västberga var det dessutom över Västerbron, som numera plågar mig varje Stockholm Marathon. DN-skrapan ligger nära till, Skatteskrapan längre bort. Bromma flygfält reser vi ifrån ibland. När jag åker in till sta’n från Ljusterö passerar jag Hackstaskolan. Och jag bor ett (långt) stenkast från Musikhögskolan på Valhallavägen, ritad som en vanlig skola av Hedqvist – han stod för hela 6o-talet skolor.
Vidare har jag i Lill-Jansskogen flera tusen gånger (jag kontrollräknade) löpande passerat Hedqvists vattenreservoar. Min bästa tid på 5000 m bana gjorde jag på Kristinebergs idrottsplats på Kungsholmen.

Men Hedqvist förföljde mig även utanför Stockholm: under min tid på Mälardalens Högskola i Eskilstuna kunde jag beundra, bland annat, stadens (stilmässigt prisade) badhus (och, förstås, en skolbyggnad).

Sannerligen, det är mer än välmotiverat att Hedqvists gärning får en fyllig beskrivning i Kristina Allperes nyutkomna bok. Boken är vad den utger sig för att vara: en skildring av arkitekten Paul Hedqvist visavi hans verk. Både sidantalet och antalet bilder överstiger 400 så bara layouten måste ha varit ett oändligt pussel, som läsaren bara kan vara djupt tacksam att få njuta frukterna av. Pusslet omfattar förstås det tidskrävande forskningsarbete och den sållning präglad av svåra val som föregått det slutliga manuset.

Boken är inte riktigt en representant för Sven Lidmans Tredje språk, alltså en total sammanvävning av text och bild som i en tecknad serie, men på väg däråt. Foton och ritningar kompletteras av någon karikatyrteckning från dåtida tidning. Boken inleds med en karta av centrala Stockholm, mässlingsprickig av Hedqvist-verk – och då är ändå inte alla bara inom den ytan medtagna.

En italiensk forskarkollega, Roberto Verganti, konstaterar att italiensk design är berömd men att det intill nyligen inte funnits någon designutbildning i landet utan design har skapats av andra, främst arkitekter. Och: dessa gör inga marknadsundersökningar eftersom deras verk har längre livstid än den aktuella ”marknaden”, och de har att ta hänsyn till den större helhet i vilken byggnader, broar, etc skall passa in – allt goda recept för bra design.

Vi lär oss att Hedqvist alltid just noga sökte följa och utnyttja de givna lokala förutsättningarna, ett exempel av många Observatoriekullens karaktär som han inte ville förstöra utan framhäva; en tyst kommentar till den aktuella debatten kring Asplunds stadsbibliotek. Ett hus av Hedqvist i backen nordöst om Observatoriekullen tillhör de välbekanta: Studentkåren, det deras egna hus som studenterna ockuperade 1968. Vanadisbadet, litet längre bort, är ytterligare ett exempel på hur Hedqvist följt och utnyttjat topografin. Hedqvist bekände sig kunna trolla, när beställare ställde omöjliga, motsägelsefulla krav

Författaren håller sig renodlat till arkitekten Hedqvist och hans verk, stadsarkitekt, professor i tidsbegränsad professur (tio år), inflytelserik debattör, drivande i ”torsdagsklubben”; man påminns debatterna om Nedre Norrmalms omdaning och upptäcker vilket vackert nytt linjerent Riksdagshus Hedqvist ville placera vid Gustaf Adolfs Torg.

Bokens uppläggning är tematisk, Hedqvist nätverkaren, skolbyggnaderna (ett särskilt kapitel avslutningsvis), etc, etc. Däremot inget om (eventuella) demoner eller franska biljetter, och även för detta tackar den här anmälaren.

Wikipedia och andra källor beskriver Hedqvist som funktionalist, inte orätt men han själv liksom Allpere betonar de klassiska dragen – rättvist: se bara på vattenreservoaren i Lill-Jansskogen.

Till denna recensents idiosynkrasier hör att vara felfinnare. Och det är i denna bok inte lätt; fram med mikroskopet! Ett felstavat ord i en rubrik som inte är författarens, två kommatecken som blivit punkter (kanske i trycket?), ett fåtal saknade komman i ena änden av inskjuten bisats… sådant känns mer än futtigt att påpeka. Något enstaka fackuttryck: säckstation; enstaka var ordet. Och om denna recension är idiosynkratisk så är det vad Allperes bok inte är. Prosan är ren och avklarnad, föredömligt lättläst, den är ett med sitt föremål: klassicistisk. Författaren har en tydlig förkärlek för skiljetecknet kolon, som en signatur, ett designtecken. Filosofer kring skönhet som Santayana och Eco framhäver att det sköna även ligger i vad som utelämnats, vad som antyds men lämnas åt betraktaren. Utan att mer än ana det av skildringen och de många fotnoterna (som inte stör) så ligger skönheten i denna bok också i det balanserade urvalet, delvis i det författaren förmodligen med vånda bestämt sig för att utelämna. Nu väntar vi på vandringsvägvisaren genom Hedqvists Stockholm och guidade stadsvandringar med miniföreläsningar kring byggnaderna – eller valda byggnader, förstås, här skulle ett urval tvingas bli än mer begränsat!

Recension Av Bengt-Arne Vedin 23 nov 2009 08:25