Vi och våra kroppar

Någon gång i mitten på åttiotalet, då jag var barn, var det inte ovanligt att de flesta kvinnor gick omkring topless på stränder och badbryggor. Utan att blygas för sina kroppar. Kvinnor med stora bröst, små bröst, strutformade bröst, runda bröst, platta bröst, ja praktiskt taget vilken form som helst. Unga som äldre. De skylde inte sina kroppar och de skämdes inte för dem.

Detta sades vara en följd av 1960-talets sexuella revolution och kvinnofrigörelse. Idag då man går på en strand kan man till och med se småflickor i femårsåldern klädda med bikiniöverdel. Det är märkligt, och en smula obehagligt. Vad är det som har hänt med vår relation till våra kroppar? Jag har stött på några förklaringar till vår nyfunna blyghet; Påverkan av invandrade normer från Mellanösternkulturer, 1990-talsfeministisk kroppsfientlighet eller ökad sexualisering av kroppen via media. Jag vet inte om det finns en faktor som är ansvarig för denna utveckling. Kanske är de det alla i någon mån?

Hur som helst vet jag att denna nyfunna blyghet inte enbart (eller ens huvudsakligen) rör kvinnor. Den är även i hög grad ett manligt beteende. Om en man hade gått till ett badhus och satt sig i bastun med badbyxor på för 20 år sedan, så hade han utgjort en mycket isolerad minoritet. Han hade varit en knäppis, eller i bästa fall religiös. I bastun har vi inga hemligheter för varandra. Där visar vi oss i all vår prakt utan att blygas för våra brister. I bastun är alla jämlikar. Adel, präster, borgare och bönder. I nakenheten kan den rike inte dölja sig bakom sin dyra slips och den fattige behöver inte skämmas för sin lappade tröja.

Eller, så brukade det vara. Om en man idag kliver in naken i en bastu så möts han nog av skeptiska blickar. Vad vill han? Varför har han inte badbyxor på som alla andra? Är han exhibitionist? Visst finns det ännu ett gäng gubbar av den gamla skolan som vägrar skämmas för sina kroppar. Men de blir allt färre för var år som går. Den nya generationen har klätt på sig. Det är ute att vara naken. Om någon skulle påpeka det ohygieniska i att sitta i den stekande värmen inpaketerad i ett par blöta badbyxor så åkte han nog ut med öronen före. Hur kan det komma sig?

Det finns ett oändligt tjat i kvällspress, skönhetsbloggar och teveprogram om hur vi skall vara. Perfekta. Fysisk perfektion har blivit den nya hårdvalutan och kroppen har blivit ett problem att ta itu med. Det ska vaxas, smörjas, rakas, sträckas, tränas, bantas. In absurdum. Hur känner man sig? Är man sjuk? Är man frisk? Kanske har man drabbats av den senaste mediefolksjukdomen. Den som slår mot både kropp och självkänsla. Länge var kvinnor ensam måltavla för skönhetsindustrin och pillerfabrikanterna. Men då tillverkare, försäljningsstrateger, reklammänniskor och media någon gång på 1990-talet upptäckte det manliga släktet så växte plötsligt marknaden vips med hundra procent. Nu är vi alla offer för betraktarens ögon. Och på samma gång är vi alla betraktare. Har du en perfekt kropp så kan du sälja den till högstbjudande. Men har du svackor, och det lovar jag att vi har nästan allihop, så kan dra åt skogen. Eller åtminstone hölja din kropp i kläder. Ingen vill se dig naken.

Men, varför bryr vi oss då? Varför gör vi inte alla som gubbarna i bastun eller tjejerna i “Bara bröst”-rörelsen? Utmanar normerna och ignorerar de nya moralkoderna. Visar upp oss så som vi faktiskt ser ut, inte som fotoretuscherarna på klatschpressen får oss att vilja vara. Struntar i debattörer som vill få oss att dölja våra kroppar. Det kanske händer en vacker dag. Vad vet jag? Eller så fortsätter denna utveckling tills vi har “utvecklats” hela vägen tillbaka till 1800-talet och där bortom.

Krönika Av Martin Ekdahl 21 jul 2009 11:36