Fotograf: Tim in Sydney@flickr 

Lagstiftningen och marknadskrafterna befäster det medikaliserade samhället

 Enligt läkemedelsverket definieras läkemedel som alla produkter ”som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur”, eller ”som kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos”. Egentligen en ganska märklig definition som rent formellt innebär att om man återställer näringsbrist, dvs vid en måltid, så skulle det man äter klassas som läkemedel eftersom syftet med måltiden är att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom metabolisk verkan.

Nu är det ju inte så, utan förutom så kallade vanliga läkemedel innefattar läkemedelsbegreppet även homeopatika, traditionella växtbaserade läkemedel, naturläkemedel och vissa utvärtes läkemedel som används för att förebygga eller behandla en sjukdom. Läkemedelslagstiftningen har också en definition för dessa olika läkemedelstyper.

Eftersom kostnaden är så hög att ta fram läkemedlet är det väldigt viktigt för läkemedelsföretaget att man kan försäkra sig om att man kan få ingen de pengar man satsat, och därtill en ordentlig vinst för att kunna driva nya projekt och göra aktieägarna glada. Patent på substansen, och därmed läkemedlet, är därför kolossalt viktigt att ha. Utan patent kan ju någon annan stjäla idén och tillverka samma typ av läkemedel för en bråkdel av kostnaden.

Men vad är då problemet med detta? Det är väl bra att man måste visa att saker fungerar innan man får påstå att så är fallet, och det är väl bra att de som satsar pengar på att ta fram nya läkemedel kan skyddas. Ja om det nu var så enkelt. Det är det nämligen inte. Vad systemet egentligen indirekt gör är också att mycket effektivt bevara det medikaliserade samhället, dvs där det är läkare och medicinindustrin som ser till så att man kan tjäna pengar på att människor är sjuka. För företag som vill tjäna pengar på att förebygga sjukdomar eller behandla sjukdomar med naturligt förekommande billiga ämnen, och på så vis minska lidandet och samhällskostnaderna, blir det desto svårare.

Ett naturligt förekommande ämne med hälsosamma effekter kan inte patenteras, så ingen anser sig ha råd att göra alla dessa studier som krävs för att få en behandling eller ett läkemedel godkänt. Detta faktum styr industrin till att nästan enbart ta fram syntetiska kemikalier som går att patentera. Då är det inget problem med att satsa de miljarder som behövs både i utveckling och i marknadsföring, för då kan man få tillbaka pengarna med råge.

Det är nästan lite komiskt hur läkemedelsindustrin utnyttjat detta. Inom områden som t ex behandling av magsår och högt blodtryck har man under de senaste 30-40 åren kommit fram med flera nya syntetiska molekyler som marginellt förbättrat behandlingen, och som man med hjälp av massiv marknadsföring lyckats tjäna miljard på miljard på åt sina aktieägare. Den kostnaden som samhället har för dessa läkemedel står inte alls i proportion till effekten. Det finns betydligt billigare sätt att förebygga och bota både magsår och högt blodtryck, dels med många av de läkemedlen där patenten har gått ut, men också genom kost och motion. När det gäller kost och motion är det dock betydligt mer komplexa sammanhang som är mycket svåra att bevisa utan väldigt omfattande studier. Men vem skall bekosta dem så att ”behandlingarna” kan leva upp till de krav som läkemedelslagstiftningen ställer.

Ett område där man är extra hård med läkemedelslagstiftningen är cancerbehandling. Det är förmodligen det mest kontroversiella området av alla och där det finns stora pengar att tjäna. Här pratar vi verkligen om liv eller död. Många har säkert hört talas om den så kallade THX-doktorn Elis Sandberg från Aneby i Småland. Honom jagade rättsväsendet, med Socialstyrelsen som pådrivare, i många år för han behandlade cancerpatienter med sitt tymusextrakt. Slutligen 1989 blev dock THX godkänt som naturläkemedel. Det var 37 år efter det att nyheten om vad Sandberg sysslade med kom ut i Expressen 1952.

Ett annat exempel är diskussionerna kring amygdalin även kallat vitamin B17 som också används mot cancer. Det är ett ämne som finns rikligt i aprikoskärnor, dvs mandeln man får när man krossat den hårda kärnan, men även hos alla fröer hos växter som hör till släktet Rosacea, såsom äpplen, päron, körsbär, slånbär, nypon etc. Likaså finns det i många andra växter såsom böngroddar, linfrön, vetegräs, bovete, hirs och olika typer av bredbladiga gräs.

Amygdalin är alltså ett naturligt förekommande ämne som människan och alla djur fått i sig sedan tidernas begynnelse. Vår västerländska kost med raffinerade livsmedel har dock drastiskt minskat intaget av amygdalin. Vem vet om det kan vara en av orsakerna till att cancer är en allt vanligare sjukdom.

Problemet och även fördelen med amygdalin är att det är ett potent gift när det bryts ner i kroppen. Då bildas nämligen cyanväte (cyanid) som är mycket toxiska och den något mindre giftiga bensaldehyden. Det som gör att amygdalin bryts ner är ett enzym som heter beta-glukosidas, vilket påstås finnas i extra stora mängder i just cancerceller. När då amygdalin kommer in i en cancercell frigörs cyanvätet och bensaldehyd och cellen dör. Beta-glukosidas är också ett enzym som finns hos en del bakterier och svampar, och dess funktion är då att bryta ner cellulosa. Amygdalin består nämligen av två sockermolekyler med ”cellulosabindning” och när den bryts (hydrolyseras) av enzymet kan också cyanid och bensaldehyd frigöras.

För att komplicera bilden lite så har därför tarmfloran en stor betydelse för hur giftigt amygdalin är. Vissa bakterier har ju som nämnts förmågan att bryta ner cellulosa, och har vi sådana i vår magtarmkanal kan cyanväte frigöras redan där och på så vis påverka hela kroppen. Men med en hälsosam tarmflora, utan dessa beta-glukosidasbakterier, kan då amygdalinet komma in i kroppen och eventuellt ha effekt på tumörceller.

Amygdalin upptäcktes faktiskt 1830 och redan 1845 använde man det mot cancer i Ryssland och på 1920-talet i USA. Det finns idag mycket delade meningar om effekten av amygdalin, men de få studier som gjorts av skolmedicinen visar att det inte har någon större effekt. Det råder dock mycket delade meningar om detta och det har höjts röster om att man medvetet förfalskat studierna. Debatten var mycket intensiv kring amygdalin i USA kring 1980 och de som propagerade för amygdalin förklarades som kvacksalvare av den etablerade medicinen. Några större välkontrollerade studier på människor har dock inte gjorts. Det är inte heller tillåtet att behandla cancerpater med drogen Laetrile som är ett derivat av amygdalin. Trots det finns det många människor som blivit helt botade från sin cancer när de behandlats med Laetrile, och det finns läkare som innan det blev förbjudet använde det flitigt med påstådda goda resultat.
Relativt nyligen, 2006, har en sydkoreansk studie visat att amygdalin gör att prostatacancerceller börjar dö vid koncentrationer av 0,1 gram per liter. Det är en mycket detaljerad undersökning där man på DNA-nivå sett vad som händer med cancercellerna när de utsätts för amygdalin. Det man visat är att genuttrycket för vissa proteiner som ingår i den ”programmerade celldöden” (apoptosis) ökar hos cancercellerna. Det finns också andra studier som visar på samma sak, bl a en från 2005 med effekterna av amygdalin på coloncancer."

Mer forskning kring detta behövs givetvis för att få klarhet i amygdalinet och dess eventuellt positiva eller negativa effekter. Men vem skall betala det? De som har kunskap och resurser, dvs de stora läkemedelsbolagen, har ingen anledning att bekosta något de inte kan kapitalisera på – ett naturligt förekommande ämne som man kan få i sig via en god kost. Och tänk om det skulle visa sig att amygdalin trots allt har en effekt under vissa speciella förhållanden. Då skulle inkomsterna drastiskt kunna minska från den idag så lukrativa cancerbehandlingen.

Det borde dock ligga i samhällets intresse att få klarhet i den här typen av frågor. Det samma gäller en rad olika naturliga preparat och behandlingsregimer som det idag inte finns några stora pengar att tjäna för de stora medicinbolagen. Mycket av detta går under betäckningen friskvård och alternativ medicin. En lösning skulle dock vara att samhället tar på sig det ansvaret och att en särskild myndighet bildas för att forska kring dessa preparat och behandlingsregimer, för att sedan ta fram underlag för en eventuell godkännandeprocess. En naturlig tanke är att låta Socialstyrelsen ta hand om den saken. Men med de kopplingar den myndigheten har till dagens medicinindustri är nog inte det bästa sättet. Varför inte istället skapa ett fristående ”Friskvårdsverk” eller ”Myndigheten för friskvård och alternativ medicin”?

Debattartikel Av P-J Fager 22 apr 2010 12:21