Fotograf: Kullez@flickr 

Varför vegetarianer presterar bättre

Sedan den moderna idrotten startade, med olympiska spel 1896, har det faktiskt funnit många vegetarianer som varit bäst inom sina respektive idrotter. Det har varit allt från långdistanslöpare som Pavo Nurmi med 8 OS-guld och 20 världsrekord i början av förra seklet till sprinters som Carl Lewis med 17 OS-guld i sprint och längdhopp . Men även body buildern Andreas Cahling, med flera internationella titlar, och sexfaldige vinnaren av Iron man, David Scott, var vegetarianer då de presterade som bäst.

Den stora frågan är varför?
Många lever förmodligen i tron att kött och fisk är nödvändigt för att bygga en stark och uthållig kropp. De som är lite mer insatta i näringsfysiologi vet dock att växtriket i kombination med mjölkprodukter ger allt en människa behöver för att prestera på topp och må bra.

Men att äta kött och fisk är givetvis inget problem för idrottsutövare. Även om det finns många högpresterande vegetarianer så äter de flesta som idrottar en blandkost. Men det är inte det animaliska proteinets förtjänst att man presterar bra. Det är kolhydraterna, fibrerna, fetterna, mineralerna, vitaminerna och antioxidanterna från växtriket, som de också får i sig, som är avgörande. Rent animaliskt protein från t ex en oxfile är ur näringssynpunkt ganska fattig, bortsett från att det ger fullvärdigt protein.

Det intressanta är dock att den senaste forskningen visat på ett nytt ämne som har stor betydelse för hur vi presterar. Det är faktiskt inte något som vi i dagligt tal kallar för näringsämne. Det är nitrat som finns rikligt i många grönsaker såsom spenat, olika sorters sallad och en del rotfrukter, där rödbetan har mycket höga nivåer. Men även potatis innehåller nitrat. Nitrat är dock giftigt i större mängder, varför Livsmedelsverket satt ett gränsvärde på dagligt intag på 300 mg för en person som väger 80 kg. Det är dock en nivå som är ca 100 gånger lägre än den dos som i djurförsök visat sig vara skadlig. Att få i sig lite mer nitrat än gränsvärdet är säkerligen inte skadligt, utan tvärt om.

I en studie från 2009 visade man att försökspersoner som fick dricka 0,5 liter rödbetssaft, vilken innehöll 340 mg nitrat, fick bättre uthållighet. Det kunde bl a ses genom att förmågan att tåla ”kraftig fysisk aktivitet” steg från 580 till 650 sekunder, dvs med hela 12 %. Studien var en sk dubbelblind cross-over-studie, vilket innebär att samma personer fick utföra samma aktivitet med och utan rödbetssaft. När de inte fick rödbetssaft så fick de drick samma mängd svartvinbärssaft. Försöken gjordes med sex dagars mellanrum då man de sista 3 dagarna innan testet drack saften.

Det som gör detta ännu intressantare är att man också tror sig veta vad detta beror på. Man kunde nämligen också se att behovet av syre helt enkelt var lägre för att samma fysiska prestation hos dem som hade fått rödbetssaften. Varför är det ingen som riktigt vet, men det finns andra studier som visar att det kan ha med hur våra mitokondrier (de organeller som producerar energi i en cell) fungerar vid låg syrenivå och hög nitritnivå. Ja, just det nitrit, det är nämligen så att det nitrat vi äter på olika sätt omvandlas till nitrit. Det sker främst av bakterier i munhålan. Det är alltså nitriten som är den viktiga komponenten.

Det hela är dock ganska komplicerat. Forskningen visar att nitrit kan reduceras till NO (kvävemonoxid), och det är NO som påverkar energiproduktionen i mitokondrierna. Man har dock länge vetat att NO bildas av aminosyran L-arginin med hjälp av tre olika enzymer, beroende på vilken vävnad det sker i. Man har också vetat att NO har tre viktiga funktioner i kroppen; att göra så blodkärlen slappnar av, att delar i immunsystemet fungerar bättre och att bidra till bättre kontakt mellan nerver och muskler. Man har också vetat länge att NO-molekylen är mycket kortlivad och snabbt oxideras till nitrit. Nu har man dock som sagt visat att nitrit också kan reduceras till NO. Det sker inne i cellerna, både med hjälp av olika enzymer och på icke enzymatisk väg. Beroende på vävnad och syresättning kan detta ske olika effektivt. Därmed har man hittat en fjärde funktion för NO. Vid hypoxi (syrebrist)sker denna omvandling av nitrit till NO extra effektivt, vilket visat sig vara en fördel för cellernas funktion då mindre ROS (reaktiva syreradikaler) bildas. Vid kraftig fysisk aktivitet kan ett hypoxiskt tillstånd lätt uppkomma, men tillgång till nitrat som kan bilda NO gör att cellerna inte tar så stor skada. Exakt varför detta påverkar den fysiska prestationen är man inte säker på, men att den gör det har man alltså sett i kliniska försök.

Det finns därför mycket som talar för att vi skulle må bra av lite högre intag av nitrat än det gränsvärde som Livsmedelsverket har. Givetvis kan omvandlingen nitrat-nitrit-NO lättare ske om vi får mer nitrat i oss. Men det är också viktigt att man inte förstör sin bakterieflora i munnen med allehanda bakteriedödande munskölj eller tandkrämer med triclosan. Det gäller istället att ”odla” en frisk bakterieflora genom att minimera intag av socker och vitt mjöl.

Det vi kan vinna på mer nitrat i maten är inte bara bättre fysisk prestation. Att celler klarar sig med mindre syre utan att ta skada kan förmodligen ha många andra positiva effekter. Det finns bl a mycket som talar för att risken för cancer kan minska, då man vet att just ROS har mutagena effekter. Allt detta är dock ett område där det behövs mycket mer forskning. Det gäller både grundforskning på cell och molekylärnivå, men också rent klinisk och epidemiologisk forskning.

Intressant i sammanhanget är att Are Waerland, Hälsofrämjandets grundare, inspirerades i början av förra seklet till sina livsföringsexperiment, som 30 år senare ledde fram till den laktovegetariska waerlandkosten, utav högpresterande engelska idrottsmännen som var vegetarianer. Han ställde frågan varför? Det verkar som om vi nu fått en del av svaret. 

Av P-J Fager 14 okt 2010 13:34