©Stockholms Stadsteater; Foto: Linn Sandholm 

Jag ska inte bli Don Johan när jag blir stor

Mina tre inledande meningar är härmed förbrukade, och nu är det bära eller brista – antingen har jag fångat ert intresse, och kan breda ut mig som tusan, eller så klickar ni er vidare.

Men.

Gör inte samma misstag på teatern. Teater planteras och gror, och ibland blommar pjäserna ut långt senare än man förväntat sig. Hur kan man då överhuvudtaget recensera och/eller analysera teater, film eller andra tillfälliga gäster i vårt (nöjes-)liv? Det är en befogad fråga, särskilt i vår tid av tryckt konsumentupplysning snarare än pläderande genomlysning, men mitt svar som skribent är varken okomplicerat eller färdigformulerat. Utan man måste tillåta sig att göra misstag; Se om; Se sig om; Omvärdera; Utvecklas ELLER Förändras.

Kanske är det ett misstag av Stockholm Stadsteater att sätta upp en sån intetsägande version, som den nu aktuella, av Don Juan i Soho. Den är inte underhållande, provocerande eller helt klar över vem den riktar sig till, men är inte detta bara bevis på att det är en annan sorts pjäs än den jag förväntat mig? Jag kan inte här ta er tid i anspråk med det förväntade uppdraget att recensera en nyss skeppad pjäs och därefter recensera den strandade pjäs jag, i mitt huvud, velat se.

Utan att problematisera mera vill jag redogöra följande pjäsinnehåll (utan att inleda en mening med ett ”men” en enda gång!):

• Det är ingen dålig pjäs utan dålig tajming.
• Tajmat olyckligt nära Stureplansprofilernas fällande dom, samt med förarglig pausering på annars underhållande frasering.
• Av fraserna skrattar mest medelålders män, och av publiken finns mest medelålders kvinnor.
• Medelålders kvinnor, som drar med sig sina bekanta och deras män, kommer bara draga dit de som redan har en lika förlegad människosyn som pjäsen (och denna mening).
• Mening kan man söka förgäves efter, så fastän underhållande och icke än förlegade Molières pjäser inspirerat denna uppsättning, blir det inte mångbottnat och mer än bara stapelvaror. Repliker kan inte alltid förverkliga det skrivna ordet: inte Patrick Marbers manus och inte heller allt som skrivs ner istället för att sägas rakt-rakt ut.

Där utöver finns det gott om skällsord, glåpord, rent pornografiska antydningar samt yttringar och en delvis strålande farsensemble. Thomas Bolme (DJ’s father Louis) är en behållning, Maria Sundblom (DJ’s wife Elvira) en annan. Peter Gardiner (DJ’s slave Stan) och Björn Kjellman (DJ - The DJ) tillhör allmänhetens hjältar inom Stockholm Stadsteaters trupper - kanske kan de tajmas in och tajtas ihop - kanske tror jag ärligt talat att det är hopplöst.

Det är efter en drucken version som jag sömnig lämnar Stadsteaterns Lilla Scen. En kort men långtråkig uppsättning har gett upphov till en lika motsägelsefull och långrandig text. Men (nr.6 i ordningen) jag vill mena att det kan vara ”Bra” att se ”Dålig teater”. Iallafall om man vill kunna resonera lika pretentiöst och ambivalent som jag - likt de flesta andra kulturvetare - gör ovan och överallt vi får plats.

Av Anders Hansson 24 okt 2007 15:58