Love_Is 

Weak as i am

Sonika, vi boardar Cinderella efter två timmars kö och efter att jag i ett anfall av total regression ylar: ”Ok, nu har vi stått här som en skock med får på väg till slakt i en timme 25 minuter och 16 sekunder. Nu har jag tröttnat. Jag vil del åka hem.NU”.
Jag drar inte ens upp mungiporna när vi hittat hytten, det dröjer faktiskt ända tills jag får min apertif i matsalen innan jag ens rör mitt ansikte. Då grimaserar jag lite och säger: ”Jag vet inte VAD det där är, ment smakar som glöggkrydda”.
 Sen vill min mor dricka ännu mer, i den närliggande baren ser hon till att fylla min kvot för baileys för minst 4 generationer framåt. När jag väl lyckas slita mig ur Bacchus käftar är det närpå att jag inte hittar min hytt. Drar nyckeln åt fel håll och får dörren i huvudet när jag väl hittat fram.

När jag väl har hittat mitt huvud  är det dags för ännu mer alkohol.
Raka vägen upp till lilla baren på 7an it is. Väl där blir  jag omåttligt röksugen och tumlar fram som en sälkut på heroin mot något som jag TROR är ett bord.
När jag väl fått ordning på balansen så  trivs jag rätt bra i det lilla sällskapet som står runt bordet. Natten  är ung och jag känner mig som sjutton igen.
Med en drink i en hand och en vacker pojke i den andra är jag i syndarnas himmel.
 

Vart min mor tog vägen?
Ingen vet, men när jag tumlade in i hytten nästa morgon låg hon där som om hon aldrig gjort annat. Precis som man gör när man gjort något riktigt styggt.
Jag fick ingen klarhet i vad som egentligen hände, men jag tror att både hon och jag är rörande överens om att natten var ett mycket uppskattat äventyr för oss båda.

Av Leiyah Lindén 09 jan 2008 14:36