hultsfred.JPG 

Hultsfredsbloggen dag 1-4

Jag är som alltid öppen för nya utmaningar, framför allt är jag en obotlig maschokist; antagligen var det därför jag bestämde mig för att även i år INTE åka bil ned. Jag vet inte vad mitt problem är, men jag tar på mig fullt ansvar för konsekvenserna av mina beslut. Det brukar ju lösa sig ändå, speciellt eftersom tjejen jag hamnade bredvid visade sig vara jättetrevlig så jag kan ju inte vara totalt otursförföljd. Fast jag fick ju förstås genomlida nån slags 90-tals allsång som tog mig direkt tillbaka till sommar 04 först, vilket iofs bara var kul. Det kändes skönt att få belägg för att "fakka ur", för en gångs skull.

Stämningen i övrigt? Som alltid när det gäller festivalsammanhang; totalt kaos. Men det är iallafall ett trevligt kaos.
Resans höjdpunkt är när killen som sitter bredvid oss går fram till reseledaren och ber honom fråga om det nån som kanske råkar ha en plastgaffel i sin ägo, varpå reseledaren glatt plockar fram mikrofonen och basunerar ut:"ÄR DET NÅGON SOM SETT EN PLASTGAFFEL? EH...HUR SÅG DEN UT?"
Det gäller att hålla sig positiv, speciellt när det obligatorska mentala kalhygget med den obligatoriska megafonen, börjar skrika könsord med en entusiasm sällan skådad. Jag reagerar med att dra upp volymen i min mp3spelare till max och blunda hårt. Det hjälper ett tag, tills megafonmarodören rycker lurarna ur örat på mig och vrålar:"ÄRU INTE MED OSS ÄRU EMOT OSS!" Åh, hjälp.

Vistelsens första fyra dagar passerar någorlunda smärtfritt. Förutom ösregn,mobbning, trasigt tält samt sovsäck och det allmänna moraliska förfallet så är allt hunky dory.Peppen inför den mycket omtalade och efterlängtade Rage Against The Maschine verkar inte har några gränser: Hela vägen från presscampet till den för i år nya campingen Ängland, spelar alla soundsystems RATM på högsta volym. Dygnet runt, med undantag för mina campgrannar från gbg som av ren princip vägrar spela något annat än Muse. Kärleken är stor till och väntan är otålig på bandet som har kallats för rapcorens Beatles. Folk har rest värden över, bara för att för en sekund stå hundra meter ifrån ett av dom största och mest älskade banden genom tiderna. Jag å andra sidan väntar med spänning på Afasi & Filthy-spelningen och är förkrossade över att Ison Och Fille inte behagade dyka upp i år men gläds över att Atmosphere och Brother Ali kommer för att förgylla min fredag. Jag ser även fram emot veteranerna i Looptroop som intar Pampasscenen samma kväll. Jag är någorlunda torr och vid gott mod, solen bestämde sig för att titta fram lagom till middag och trots att ingenting fungerar överhuvudtaget rent tekniskt verkar även mina kollegor från konkurrerande press vara rätt positivt inställda, trots att ingen riktigt verkar ta mig på allvar där jag glider omkring i min gula haute couture-bikini från Lady Green och Replay-jeans. Det enda som räddar mig från att bli utslängd från backstageområdet är väl mitt strålande leende och det obligatoriska limegröna presss-armbandet.

Inför årets festival utlovades stora förändraringar, antagligen borde jag tagit dom på orden eftersom absolut ingenting går att hitta i år. Jag vandrar omrking som nån slags delirisk ökenråtta på tequila och bannar mig själv för att jag tyckte att kompass var en dum pryl att ta med sig. Helst av allt skulle jag vilja ha en GPS så att jag slapp få en klump i halsen varenda gång jag kommer lite för långt bort från nån jag känner. Det hela känns som nån scen ur en skräckfilm och jag längtar hem mer och mer för varje andetag. Att det sen ösregnar gör inte direkt saken bättre. I sanningens namn är det så att man vill gråta ikapp med ovädret men man räddas av alla underbara funktionärer och personal som kämpar med näbbar och klor för att bevara mitt goda humör i kaoset.
Dages 3 stora röda rosor går till: Funktionären Olle som skjutsade in mig till centrum så att jag kunde uträtta mina ärenden för dagen, teknikern Victor som såg till att min dator kunde kopplas upp mot Internet efter en timmes fruktlös kamp, och sist men inte minst; personalen i "En riktig Soppa"-vagnen som står på Ängland och som ser till att jag alltid kan äta nyttigt, varmt och veganskt för en billig peng. Jag älskar er, ni är guld värda!

Ett stort ris till alla dryga göteborgare som behandlar mig som nåt som kröp upp ur toaletten dock, kärlek och repekt och allt det där; men er vill man ju bara sparka ned i brunnen.

Av Leiyah Lindén 13 jun 2008 17:13