Främlingen.jpg 

Camus om konsten att inte bry sig

”I dag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte”. Finns det någon som kan sluta läsa efter en sådan inledning? Historien börjar med att Maursault reser till ålderdomshemmet där hans mamma nyligen avlidit. Han får några dagar ledigt från jobbet och passar på att bada vid stranden och se en film på bio. På stranden träffar han Marie och de inleder ett förhållande. Hans liv går vidare utan några större förändringar, förutom att han bär svart halsduk.

Några impulser, slumpmässiga händelser och likgiltiga medgivanden senare mördar Maursault en man. Hans likgiltiga inställning till sin egen mammas död och hans brist på ånger inför mordet gör honom till ett lätt byte för åklagaren. Han framställs som totalt känslokall, näst inpå omänsklig. Men fastän han hotas med dödsstraff sviker inte Maursault sanningen till sig själv. Han vägrar spela ångerfull eller förvirrad, inför varken domstolen, hans advokat eller Marie. Han tar aldrig avstånd från sig själv för att passa in, han tar sig själv och sina värderingar på större allvar än döden.

Främlingen är mörk, kall och likgiltig. Som nästan alla Camus texter efter tidigt 40-tal präglas den av hans egen tid i tuberkulos och den oroliga omvärlden.

Mersault upplever allt omkring honom som mer eller mindre slumpmässigt. En händelse leder till en annan och så är det bara. Hans relation till Marie och andra i hans närhet är rent egoistisk. Han har avskärmat sig från det i samhället han inte behöver, han har slutat besvära sig. Han är en främling för allt och alla utom sig själv. Han lyder bara under sina drifter.

"Just då kände jag att jag ville kyssa henne och gjorde så."

Språket kan i början kännas fattigt. Men det är inte för de vackra personbeskrivningarna eller utmålande miljöporträtten som du ska läsa Främlingen. Det är för avsaknaden av dem. Eftersom Mersault står både som berättare och huvudperson fortsätter det avhuggna språket även in i hans repliker

”På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne (…). Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne.”

Av Alice Härdin 17 jun 2008 09:41