Mästaren och Margarita är boken som du låter ligga framme på nattygsbordet och googlar för att får extra poäng i intellektuella kulturkonversationer. Nu finns dock ett enklare alternativ. Pjäsen hade premiär på Stockholms Stadsteater den 15 februari.
Leif Stinnerbom, känd från berättarladan i Sunne, har, tillsammans med dramaturgen Susanne Marko, tagit med sig några av godbitarna från Värmländsk sagokultur in i klassikern Mästaren och Margarita. Föreställningen pendlar från verklighet till dröm och tillbaks igen och varken rum eller tid begränsar berättelsens möjligheter. ”det finns ingen död, igår åt jag söta vårrullar” känns för ovanlighetens skull inte som en oväntad replik.
Historien om Mästaren och Margarita handlar om allt från det sovjetiska förtryckarsamhället till Jesus. Det är en berättelse på så många plan att alla åskådare kan hitta ett eget. Antingen ser man till att kunna sitt Sovjet. Då bjuds man en historia rik på undertexter och samhällskritik. Eller så låter man sig bara svepas med och njuta av en vacker föreställning.
Ale Möller förgyller föreställningen med sin världsmusik som binder samman de olika platserna och parallellhistorierna. De bidrar till ett mystiskt flyt i berättelsen samtidigt som de skickligt agerar Wolands viljelösa marionetter. De är värda en extra applåd.
Skådespelarinsatserna är ojämna. Jakob Eklund passar perfekt som Woland även om han talar lite väl långt in i skägget. Även hans trogna djävuls-crue gör bra ifrån sig. Gestaltningen av Margarita som görs av Frida Westerdahl har jag dock lite svårt för. Hon har en mycket särskild röst, väldigt hes och släpig som hon gärna förstärker med ett liknande kroppsspråk. Senast såg jag henne som ormen Kaa i Djungelboken, och jag tycker nog att hon passade bättre där.
Föreställningen äger rum på Stadsteaterns stora scen och Peter Holm står för scenografin. Mitt på scenen finns en extra, mindre scen som under pjäsens gång ändrar position och vinkling ett antal gånger. Bakom scenen står en stor bildskärm som visar diverse miljöer, allt från öken till bibliotek. Pjäsen har en tendens att bli för mycket konstinstallation och inte lita på sin text och historia. Vilket är svårt att förstå med tanke på vilken historia det faktiskt är.
| Av |
| Av Johan Hermansson, 15 mar '11 14:42 kommentarer |
| Av Göran H, 10 mar '11 08:15 kommentarer |
| Av Redaktionen, 14 dec '10 14:55 kommentarer |
Författare:
Alice Härdin
Publicerad: 24 jun '08 14:15
Ingen faktatext angiven föreslå
Inga nyckelord | föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå
Länk till artikeln:
| Ledare Av Niklas Blomqvist, 16 okt '09 22:37 kommentarer |