tre kronor 

Tre kronor

Tre kronor är tre pjäser om tre av Sveriges regenter. Gustaf Vasa, Kristina och Gustaf III. Det enda som binder ihop föreställningarna är att de alla har Strindberg att tacka för sin existens. Sen är det olika regissörer, kostymritare, skådisar, sufflörer, you name it. Alla får de lite mer än en och en halv timme var vilket i sin tur innebär att du förväntas befinna dig på en o samma stol, med samma hand i samma godispåse och med samma vinkel på nacken i fyra timmar och tre kvart. Frågan är om det är värt det.

Ser man till det första dramat så är det inte det. Gustaf Vasa spelas av Torkel Peterson som visserligen lyckas hålla en vaken men som inte riktigt verkar få leva ut som han vill. Jag tycker han är en fantastisk skådespelare (källa: Terrorism på Elverket) och han har en otrolig humor (källa: Kopps och Offside) men i den här pjäsen är det ändå någon som fått honom att kompromissa och det blir ojämnt när han bara får vara rolig en gång i kvarten.

Pjäsen börjar med en kvinna (Hulda Lind Jóhannsdóttir) som dramatiskt bryter och tuggar knäckebröd. Mjölet från brödet yr runt om henne och det är både effektfullt och roligt. Tyvärr är det sådana detaljer som man snart glömmer om det bryts av med ett gäng illatalande dalmasar. Jag tycker mig se i skådespelarna ögon hur de skäms.

Fanns det någon regissör med i det här projektet? Om det gjorde det så är det en regissör som borde få leva ut sina farsdrömmar innan den ger sig på en ny pjäs av Strindberg. De går inte riktigt ihop nämligen.
 

Efter Gustaf Vasa kommer Kristina där huvudrollen spelas av Elin Klinga. Hon tar Strindbergs fattiga gestaltning av drottningen och gör det bästa möjliga och lite till av den. Hon ger Kristina alla nyanser som är möjliga av den plötsligt så platta och fåfänga gestaltning som Strindberg gjort av henne. Kristina bärs också upp av en vacker och klassisk scenografi och sådanna dräkter som det kommer att fajtas om på Dramatens garderobutförsäljning.

Den som förälskat sig i den traditionella bilden av Kristina bör dock varnas. Strindberg lät sina känslor för Harriet Bosse färga av sig på drottningen vilket gjorde att hon fick en ganska löjlig gestalt och hennes kulturintresse och intellekt är borta med vinden.
 

Efter Kristina är det Gustaf III. En förflyttning till nutid, snygga kläder och partmusik –men räcker det som syfte? Mikael Nykvist som spelar kungen själv gör en fin insats och så också hans medspelare men den går en ändå ganska obemärkt förbi. Det känns som jag redan sett den här pjäsen 30 gånger.

Summan av kardemumman blir att om du är intresserad av att se några av Sveriges bästa skådisar i lattjo kostymer –ja, då är pjäsen värd fyra timmar och 45 minuter av din kväll. Tack vare Elin Klinga får man nog säga. Men en annan fråga kvarstår: varförvarförvarför valdes de här dramerna?!
 

Det här är Dramatens jubileumspjäs. Det borde innebära att man satsar på att hitta en ny publik eller åtminstone tillfredställer sin gamla vanliga. Men icke. De gamla lojala Dramaten-vännerna har redan sett dem. De historieintresserade får visserligen ta del av några riktade detaljer som bara den påläste förstår men å andra sidan också av löjliga påhitt som bara skapar frågetecken. Och varför skulle teatervirgins välja ett fem timmar långt historiskt drama som debutpjäs? Och varför tusan tycker vi om den ändå?
 

Strindberg kan verkligen konsten att förvirra hjärtan.

Av Alice Härdin 24 jun 2008 14:13