ken.jpg 

Peace and Love: Efter sol kommer regn

Jag gillar inte Ken, det finns liksom inga ghetton i Sverige, så hela Kens image ter sig väldigt mycket som ett skämt i mina ögon. Jag har aldrig riktigt kunnat ta honom på allvar. Jag hör vad han säger, droger och deras effekter, både primärt och sekundärt är en hyfsat global fråga men om han nu tycker att livet är så hemskt kunde han skriva en bok om saken, det kunde vara en schysst follow- up till Strages ”Mikrofonkåt”. Fast med tanke på att han aldrig läst en bok känns det ju inte roligt att han skulle skriva en.

Konserten är 20 minuter försenad, Kens röst guidar oss genom hela förloppet nånstans bakom scen genom crack/hasch-piperöken eller vad han nu partar loss på nuförtiden. Plötsligt dyker det upp en röd klump vid publiken närmast scenen, något som liknar en korsning mellan en påtänd säl och en alkoholiserad Benjaminfikus. Jag ska precis kalla på vakten när jag ser vem det är.

Man kan anta att Ken gått ned för att hälsa på publiken, därför finner jag det ytters intressant att han inte överhuvudtaget hälsar på folk, han ser ut som en utmattad tre-barns mor, med en 14-årig Fittjabo fasthakad i varje greppbar kroppsdel. Killarna kastar sig över honom och skriker hans namn, men han ser rakt igenom dom. Sen försvinner han in bakom scenen igen och showen kan börja.

Som vanligt har han tagit med hela sitt gäng av misslyckade ”musiker”-polare som rusar är överlyckliga för den fria publiciteten. Mest av allt stör jag mig på barndomsvännen Joel, som uppenbarligen slutit fred med Ken, sen sist jag hörde hans namn nämnas i den inte helt snälla låten ”Dissen”. Jag tycker gott det hade kunnat stanna där, hade det varit upp till mig hade jag stenat honom till döds. Att se hans förståndshandikappade koreografi och ordblinda rap gör att jag gör ett snabbt överslag i skallen efter döda vinklar där jag kan plocka ned honom utan att vakterna ser nåt, och därmed klipper av mitt band för mord på artist. Men sen blir det äntligen tyst på honom och basen börjar pumpa. Tiden står still. Borta är allt dravel om hur mycket Ken knarkar och hur mycket han är otrogen, istället finns där en kärlek som värker hela vägen in i mig. Kärleken till staden där man föddes. Sorgen över att inte kunna vara mer än människa. Helt plötsligt kommer jag på hur mycket jag saknar mina föräldrar och mina vänner och det känns som att mitt hjärta ska sprängas. Bravo Ken, jag trodde inte du kunde vara seriös.

Av Leiyah Lindén 01 jul 2008 12:01