peaceandlove.JPG 

Peace and LOve: In the Sun

Men ett VIP-pass och 7 liter kaffe i krioppen så var jag fullkomligen sprängfylld av pepp inför konsertkvällen. Första stoppet var 'The Hives', som knappast behöver någon vidare presentation, Det är Hives och dom spelar därefter: Med övermycket själ..

Tjejerna skrek som tokiga och killarna strålade ikapp med kvällssolen. Temperaturen ökade ca 30 grader för varje ackord, och när Manu Chao klev på drygt 2 timmar senare blev det faktiskt skalv i marken av alla dansande fötter. Jag såg människor gråta av lycka och påmindes om något jag nästan glömde i Hultsfreds lera: Kärlek är musik, och kärlek läker alla sår.

Jason Mraz - "I'm Yours", har spelats i min telefon i snart en månad nu så jag var ju tvungen att gå över till Shangri La-scenen och kolla in honom. Alla hans låtar låter exakt likadant. Därav tröttnade jag snabbt och gick med så raska steg jag kunde genom den förvånansvärt stora folkmassan framför scenen, mot mina tonårshjältar: Ceasars. Tyvärr överraskade även dom mig, genom att av nån oförklarlig anledning ha blivit gamla och trötta. Det var bara att promenera därifrån lika snabbt som jag kom dit. Vad är det frågan om? Dom brukade ju vara som djur på scenen? Nu ser dom ut som tjocka Amy Winehousekloner hela bunten.

Jag sprang av misstag rakt in i Cansei De Ser Sexy det var kvällens stora överraskning! Fan vad bra dom är, det är ju helt sjukt! Lyckoruset sprider sig som sockerdricka genom varenda ven i min kropp och jag bara älskar livet. Det är omöjligt att stå still man vill bara le med hela kroppen.

Kvällens stora besvikelse: Jag missade Organismen, Adam Craft, Markus Krunegård, och Alice In Videoland, pga taskig orienteringsförmåga. Vad är det med folk egentligen? Göra kartor som går att läsa, hur svårt kan det vara?

På fredagen går jag även och besöker Sundsvalls stolthet, Superci, när dom spelar vid Hurricane-scenen. Jag blir väl inte sådär överdrivet imponerad, men den övriga publiken jublar, åter igen: man kan inte begära så mycket av Borlänge, plötsligt drabbas jag av akut hemlängtan.

Ikväll tittar jag på:
-Jondo: ”Tysk, akustisk reggae” lät intressant, det är iallafall värt ett försök.

-Millencollin: Får inte missas! Motivering är överflödig.

-Saigon feat Ken: Duon, Sveriges populäraste tourettesneger, och östkustens älskling fortsätter att turnera ihop, jag missade dom på Hultsfred så den här gången måste jag verkligen gå.

-Looptroop: Festen brukar generellt komma dit jag är, med undantag för när Looptroop spelar. Dom gångerna går jag till en fest utan dess lika där man inte riktigt kan avgöra vilka som har roligast, Looptroop eller publiken. Det brukar sluta oavgjort.

-Kent: Mina ”coola” hiphopsupporters kommer gå i taket, jag är medveten om det. Det förändrar dock inget.

Om jag får plats ska jag försöka ta mig till Sex Pistols också, om jag kommer fram. It's not really my style, but I aint gonnna lie: There is some people and things you just have to do before the day you die. Och med dom ordden påbörjas en ny konsertkväll. Och som alltid: ”I put your smile on baby and some nice kicks too!

Av Leiyah Lindén 01 jul 2008 12:13