sidewalk08 

I Studion Med Sidewalk

Det visar sig bli en mycket speciell intervju som jag antagligen aldrig kommer glömma.
Prestationsångesten infinner sig som ett brev i lådan när jag ser hur Daniel (DJ Lastword) både ställer och svarar på mina frågor åt mig och fixar med mixen av en låt.

Den kreativa processen verkar vara ett ganska flytande begrepp. Vad jag förstått så följer dom inspirationen dit den kommer, även om det innebär att sitta halv fyra på morgonen och spela in klickljud. Själva idén bakom musiken är väl att man inte ska laga nåt som inte är trasigt, finns inte själen där så kan det lika gärna vara. Och det märks väl en hel del på skivan, det obehagliga behovet av att vara till lags som brukar känneteckna dom flesta artister, saknas helt. Det är snarare tvära motsatsen, det leks med samplingar och slingor, och gud vet vad i en totalt respektlös mix. Det här måste vara den musikala motsvarigheten till Rocky Road glass. Man känner instinktivt på sig att det bästa man kan göra är att inte ifrågasätta, utan mer koncentrera sig på att gapa, svälja och njuta. Den enda insikten som man vanlig dödlig kan unna sig, är att det är jävligt fett.

Jag brukar ha en åsikt om det mesta, och är en aldrig sinande bank av metaforer är för en gångs skull mållös. Detta liknar ingenting jag vanligtvis lyssnar på men jag har en vag föraning om att det inte bara är jag som har en svaghet för swing och klapphookar.

Killarna är vänliga nog att spela upp massa blivande hits för mig under min tid i studion. Bland annat en fullkomligt ljuvlig liten komposition med bland annat Thomas Rusiak och Swingfly, som jag omedelbart blir så kär i, att jag för 2 minuter tror att himlen öppnar sig en liten bit.

Jag är inte särskilt lättköpt men det där är den musikaliska metaforen för en ring på 8 karat efter en långvarig förlovning, och ingenting annat. Jag glömmer totalt bort alla mina frågor efter det och finner mig istället inbegripen i ett samtal med Daniel om Abeltons förträfflighet, han påpekar nästan sorgset att det är så gott som det enda programmet för musikproduktion som faktiskt ger en möjlighet att utvecklas som producent. Och visst kan jag hålla med honom om att visst kan man vinna grammisar på att knappa i Fruity Loops och Traktor, men då får du ockås räkna med att Ray Charles vrider sig i sin grav också, och om du vill ha det på ditt samvete är det ju finfint. Jag ber också honom och Patrick (Pitz) som suttit som ett litet snällt barn under hela dena verbala vansinnesfärd och bara lett servilt, att förklara för mig exakt vartifrån dom hämtar sin inspiration ifrån och får svaret:”Livet”, placerat som ett litet paket i knät. Det här är män som absolut inte gillar att nischa sig, det är ett som är säkert. Och varför ska dom behöva göra det, när dom klarar sig alldeles utmärkt precis som det är?

Av Leiyah Lindén 10 jul 2008 15:19