100955_4.jpg 

Låt Den Rätte Komma In, en film som biter sig fast.

Det behöver väl knappast påpekas att både tryck till biograf och förväntningar på film var höga.
Det är få förunnat för många filmer att bli så omtalade redan innan sin premiär, speciellt när det gäller svensk film. 65,779 visningar av trailern på YouTube, rekordpubliken under premiärdagarna och prisregnet över filmen talar sitt tydliga språk. Innan man har sett filmen och/eller läst boken är det svårt att förstå varför. Låt oss bara säga såhär: Att påstå att detta är något annat än ett litet stycke filmhistoria, är att sparka bredvid mål. För första gången på länge har man lyckats transkribera en fantastisk bok till en fantastisk film. Hur de har lyckats med det är oklart. Det kan ha att göra med att det är John Ajvide Lindqvist som stått för manuset, det kan ha att göra med att man lyckats casta fantastiska skådespelare, det kan ha att göra med att man valt att arbeta med en av världens duktigaste fotografer: Hoyte Van Hoytema. Fotot i filmen är inget annat än ett mästerverk, något som både övriga kritiker och resten av världens övriga vanliga dödliga verkar instämma i. Fast med tanke på vilket jobb han gjorde bland annat med ”Lasermannen”, är jag faktiskt inte särskilt förvånad.

Det finns många intressanta aspekter i filmen, men en av de främsta är väl att man valt att skildra det pedofila förhållandet på ett sätt som får en att tänka att det är helt som det ska att behöva följa en 45årig man som är dödsförälskad i en 12åring. I närbild. Och trots att man äcklas av honom, sympatiserar man samtidigt med hans öde in i det sista.

”Låt Den Rätte Komma” In är en film om styrka, svaghet, skuld, skam, pedofili, pennalism och kamratuppfostran, men också en kärlek som sträcker sig över allt. I kombination med de autentiska miljöerna och de knivskarpa karaktärsbildningarna blir sagan verklighet för en liten stund. Jag irriteras dock något att man valt att inte vidareutveckla bokens något röriga upplösning, utan istället filmatiserat sekund för sekund, helt i bokens anda. Det är förvisso inte fy skam det heller, det osar lite mastodontfilm om upplösningen och man vill bara gråta för att allt är så vackert de sista 15 sekunderna. Det är en film som stannar under huden långt efter att du lämnat salongen, en Guldbagge är given men mindre än dessa fyra skulle vara ett hån: Bästa film, Bästa originalmanus, Bästa foto, och Bästa kvinnliga huvudroll till Lina Leanderson för hennes roll som vampyren Eli.

Av Leiyah Lindén 05 nov 2008 10:08