Foto: Jesper Hassell 

En träffsäker uppvisning av Dirty Pretty Things

Det är mycket som gör denna spelning till vad folk hoppats på och förväntat sig. Sluddriga mellansnack på en grov engelsk dialekt, där man knappt kan urskilja vad sångaren Carl Barât vill förmedla. Ett trasigt trumset som resulterar i ett litet musikmedley signerat gitarristerna. Det som bjuds på är charmigt, svettigt, fartfyllt och dansant.

Medlemmarna kisar ut under sina långa luggar, undantaget trummisen Gary Powell som är helrakad. Fans sjunger allsång på ”Blood Thirsty Bastards” och låten ”The Enemy” mynnar ut i en hektisk tempotävling mellan en studsandes publik och bandet. På scen delas det på mickar och utbytts leenden. Att detta är en av de sista konserter som bandet gör tillsammans, och den sista gången de besöker Stockholm, har ingen negativ inverkan. Bandet ger allt trots vetskapen att de redan kastat in handduken.

Konserten löper vidare, det blir funkigt och rytmvänligt när ”The Gentry Cove” framförs. Dirty Pretty Things hinner med mycket på kort tid och de flesta låtarna är speedade versioner av albumoriginalen. När det trallvänliga charmstycket ”Plastik Hearts” framförs bemöts denna av kråmande entusiaster i publiken, till tonerna på scen ackompanjerat av Barâts stämma.

”Deadwood” tar slut och Anthony Rossomando skrapar micken längs gitarrhalsen, låter rundgången som följer klinga ut i samma veva som bandet försvinner iväg bakom scen. Han själv lämnar scenen med en bh hängandes över sitt huvud, ingredienserna för en rockshow har blivit uppfyllda.

Strålkastarskenet byter färg till rött och det första extranumret inleds med balladen ”Truth Begins”, rökmaskinen går på högvarv. När den inplanerade låtlistan arbetats igenom, 19 sylvassa hits, därmed i stort sett hela ”Waterloo to Anywhere” skivan, då river bandet av ”I Get Along” ifrån The Libertines debutskiva ”Up The Bracket”. Gensvaret ifrån publiken är enormt och folk far runt som vantar på dansgolvet. En lekfull Rossomando sätter sig vid trumsetet och slår av några toner när det resterande bandet klappas av scen. Konserten är över, och det är nog ingen slump att ”The End” med The Doors mynnar ut ur högtalarna. Man kan med sorg konstatera att ännu ett magnifikt band gått i graven, och bara hoppas att medlemmarna tar sig an nya musikaliska utmaningar inom kort.

Av Jesper Hassell 17 nov 2008 18:23