Filmen är stundtals komisk, stundtals tragisk och nostalgisk. Den ger en känsla av hoppfullhet, är alltid varm och mänsklig i sin skildring, även i sin skildring av kylan och ensamheten. Vi tillåts komma nära karaktärerna, bland annat symboliserat av den närgångna, ibland väl, skakiga handkameran. En kamera som framförallt fångar den trasiga och slitna huvudpersonen, Randy 'The Ram' Robinson, spelad av Mickey Rourke, som är perfekt för rollen. Han är, med egna ord, ”… an old broken down piece of meat.”. Att Rourkes eget liv verkar ligga i linje med The Rams är en av de bidragande orsakerna till hur hypad The Wrestler har blivit.

 

Musiken är 80-tal och Guns ’n’ Roses. The Rams storhetstid. Härlig hårdrock som ibland tillåts ta över scenen utan att det känns negativt. Filmen är sentimental på det rätta sättet och på de rätta ställena. Vad finns i The Rams liv om han inte längre kan fortsätta med wrestlingen? En dotter han försakat och försöker ta upp kontakten med. Kärlek och sorg fyller deras relation. Detsamma kan sägas om relationen mellan honom och strippan han hyser känslor för.

 

För att vara en film av Aranofsky är scenerna förvånansvärt vardagliga och enkla. Grå och trista. Berättelsen är linjär och förutsägbar fram till slutet som inte lämnar något att önska. Den påminner knappast om tidigare filmer, som exempelvis The Fountain. Men vad gör det när filmen är så bra? Mickey Rourkes The Ram söker den kärlek han saknar hos publiken, och visst får han den även av oss tittare.