Medealandet

Dramat känns lika tidlöst aktuellt som en kungaförlovning. Känslan av att vara totalt utelämnad, att inte orka längre och att bara vilja bli tröstad är kanske något vi aldrig kommer att kunna komma undan. Någon gång blir vi alla utsatta för den kärleken som verkar göra all annan kärlek obehövlig, och som sedan lämnar oss ensamma och utleda på vårt övermod och vår naivitet. I Medeas (Noomi Rapace) fall är det Jason (Shanti Roney) som spelar solen som lockar ut henne i öknen. Medea lämnar sin familj och sitt land bakom sig för att börja ett nytt liv med sin stora kärlek. Men Jason blir kär i en annan och lämnar Medea att långsamt torka ut.
 

Läkaren/vännen/den inre rösten (Lena B Eriksson) och Medeas mamma (Nina Gunge) hjälper till att bära upp den långsamma utplåningen. De drar henne från den ena sidan till den andra. De lockar henne, förklarar för henne, skäller på henne, utvisar henne, river upp henne; och till slut faller Medea rakt ner i sin avgrund. Hon dödar sina egna barn.

Att pjäsen inte berättas i kronologisk ordning sätter stor press på Noomi Rapace som flera gånger går från att bada i sin egen spya till nybliven mamma utan att ens lämna scenen. Hon gör det fantastiskt och med en enorm koncentration. Shanti Roney spelar boven som får oss att känna igen, förstå honom och förlåta honom.

 De gör det bra, ruggigt bra, men det är en bit kvar som saknas för dem båda. En bit kvar till den nivå där de dödar sina egna barn. Medea är inte så splittrad, tillintetgjord och våldsam som jag förväntat mig. För mycket utav henne går åt till att vara vackert mystisk och röka i badkaret. Och Jason, honom vill jag ju inte förstå. De är helt enkelt båda lite för nyanserade, kanske lite för duktiga skådespelare.
 

Men jag måste erkänna, hade jag inte haft Drömfakulteten i bakhuvudet hade jag nog inte varit lika hård. Det är en fantastisk föreställning, men tänk bara hur mycket fantastiskare den hade varit med Ingela Olsson i huvudrollen…

Recension Av Alice Härdin 04 mar 2009 14:00