Den stora salen på övervåningen i Färgfabriken för genast tankarna till antikens arkitektur, med sina långa rader av höga pelare. Insvept i ett rött sken flörtar lokalen med sina besökare och hintar om en händelsefull natt.
Först upp är den tyske innovatören Robert Henke som i ett hav av ljudsamplingar presenterar sin konsert. Framfört sånär som i totalt mörker, bortsett ifrån det gröna skimret ifrån en Exit-skylt. Konceptet som han inledningsvis beskriver, har han arbetat fram genom att sampla fabriksfelaktiga FM3-spelare. Layering Buddha, som han namngett denna föreställning, handlar om att stimulera sina sinnen. Folk sitter och ligger huller om buller runtom i salen, och denna timmeslånga chillout-upplevelse blir en perfekt vilan inför den stundande danspsykosen.
På den nedre våningen levererar legendaren Mijk van Dijk dansvänlig techno med en tydlig touch av både 90- och 00-tal. Denna spelning ger en förklaring till varför tyskarna alltid legat i spetsen av techno-industrin. Koreograferad dans utfärdad av färgfabriken, frammanar leenden och entusiasm hos publiken. Detta framförande spelades in för att senare under kvällen projiceras på en av väggarna i lokalen.
Levande ljus, riktiga glas, fascinerande möbelinstallationer. Det är mycket som genererade den sköna atmosfären på festivalen. Artister minglade omkring med besökarna, och föll slumpmässigt in i minuterlånga konversationer som verkade resultera i genuina utbyten. Antalet besökare var inte att skämmas över, med öppningsdagen på en torsdag, då tunnelbanan slutar gå klockan ett och de flesta faktiskt hade en arbetsdag kvar att genomlida. Men man får hoppas på större deltagande de resterande dagarna.
Blått ljus skiner igenom rökmaskinernas prestation när svenska Tennishero står på Stora scen. Duon inledde med en lugn chillout-goa som i och med strobens ankomst övergick till en mer tempohetsig house. Samtidigt fick Sick Girls dansgolvet framför den Lilla scenen att koka. Nog hade den tvivelaktiga ventilationen ett finger med i spelet, men det berodde framför allt på den samba-influerade drum & bass som ljöd ifrån högtalarna.
Med trum-set, xylofon och gitarr till assistens framför Axel Willners The Field en spelning som på ett naturligt vis rundar av den för somliga sju timmar långa dansfesten. Backat utav spännande projektioner med tydlig koppling till den artistiska atmosfären framförs hit efter hit i en skön nytappning. Torsdagens sista akt ger mersmak och förhoppningsvis dyker betydligt mer besökare upp under fredagen och lördagen, nästan tio gånger så mycket människor skulle få plats i den magnifika konsertlokalen på Färgfabrikens övervåning.
Jag ser gärna ett likadant åldersspann på folk ifrån allt mellan 18 till 60 år ikväll igen. Denna vida åldersgrupp konstaterar att genren techno är bred, tidlös och någonting för alla. Det var även mycket roande att se folk bära sina fina kläder, fast med ett stilbrott som heter duga vara iklädda gympaskor, allt för kärleken till dansen.
Recension av 
Jesper Hassell 14 aug 2009 17:55