Foto: Alexander Olsson
Inne på området överraskar det redan stora publikantalet. Johnossi hörs rocka ut över hela Eriksdalsbadet. Trots sparsamma 45 minuter att spela på och ett otacksamt dagsljus, plus en relativt nykter publik så levereras bejublade låtar och ger publiken valuta för biljetten. 18 Karat Gold, Execution Song, Family Values, Man Must Dance är bara några favoriter i mängden. Det är ständigt röjigt i högen framför scenen och bandet imponerar med att visa vad ett par musiker kan åstadkomma med endast ett trum-set och en halv-akustisk gitarr.
Det förekommer bad i poolen och mys på den välvårdade gräsmattan framför den lilla scenen när El Perro Del Mar bjuder på psykedelisk pop. Musiken får en att vilja sväva gravitationslöst runt jordens omloppsbana. Höjdpunkten i Deportees konsert inträffade när ett 30 sekunders intro till Animal Collectives låt My Girls spelades. Med bandets många år bakom sig och nämnvärda album att hämta material ifrån så känns spelningen lite medioker. Publiken var till och från så gott som stillastående.
Ett par regndroppar gör sig tillkänna när Lykke Lis minimalistiska pop hörs ifrån den stora scenen. I en genomtänkt snygg förpackning hinner hon avverka så gott som hela sitt debutalbum. En flygel har funnit sin väg till scenen och när den väl kommer till användning så dansar Lykke Li tryckare med micstativet. Det skakar till rejält när Complaint Department drar igång, och den feta basen ljuder i ett hav av strobljus, vilket ger mersmak. Även en coverduett på Kings of Leons låt Knocked Up framförs, och när sångerskans extranummer ekar ut över området så börjar en riktig fest på den lilla scenen.
Steve Aoki - mannen som inte släpper ögonen ifrån publiken. Med ett CV i hans liga så låg ribban för konserten väldigt högt, och den klevs över med pinsam enkelhet. Ett danspunkigt inferno av ihopmanglade hits både ifrån hans skivbolag Dim Mak, tillsammans med allt ifrån Prodigy, Rage Against The Machine och Darude. En entusiast ifrån publiken lyckades ta sig upp på scen och gjorde sitt bästa för att hålla partyt på topp. Aoki får en att önska att alla hemmafester vore som hans konsert. Det sprutas champagne och bjuds på nationaldryck (Absolut Vodka). När en roddare knackar honom på axeln och pekar menande på sitt armbandsur så önskar man att MGMT kunde väntat en timme till.
Med dagens troligtvis mest efterfrågade konsert kom slutligen regnet, och det med besked. Spelningen kändes lida av en schizofren vilja att både leverera sina hits i albumversion samtidigt som att skapa psykedeliska utsvävningar utav allting där emellan. Bandet är lika emotionella som ett par skyltdockor, vilket tillsammans med skyfallet dämpande entusiasmen hos publiken, känslan kan ha varit ömsesidig. En ny låt med namn It’s Working spelas och när väl Kids drar igång så exploderar festivalen. Klimax har nåtts och en del folk börjar röra sig ifrån området, spelningen klockar in på cirka en timme, och det utan extranummer.
Vid sidan av ett par fascistiska regler som säger att man inte får ta med varken matsäck eller filt in på området och att kön till armbandsuthämtningen precis som föregående år var modfällande, så visade Popaganda att det är en stadsfestival som är villig och redo att utvecklas för kämpa till sig en plats ibland de största. Det väldigt förlåtande biljettpriset är en stor faktor i ekvationen.
Recension av 
Jesper Hassell 29 aug 2009 15:16