perfa Ari.jpg 

Duggholufólkið på filmfestivalen

Festivalen invigdes med internationell premiär av filmen No network. Den handlar om Kalli, en ung kille som älskar allt som har display och som bara äter fisk om den serveras med blå ketchup (det har faktiskt funnits på Island, men i filmen är det kaksmet med blå karamellfärg som gäller). Han bor tillsammans med sin mamma i en förort till Reykjavik. När han tvingas fira jul med sin pappa och hans nya familj på Islands nordligaste breddgrader är det början på ett äventyr som kommer att innehålla allt från bebisar och isbjörnar till spöken och snöstormar.

Filmen har många teman såsom familjekonflikter, rädsla och isolering. Kallis halvsyster bor i ett grannlöst hus där man inte alltid får signal i telefonen. Kalli däremot, som oftast bara är några klick iväg från människor, har byggt upp sin egen mur mot omvärlden. Ari Kristinsson tycker att tekniköverflödet är ett problem, men skrattar gott åt hur lat han själv blivit på vissa områden.

-Många unga idag är isolerade från den närmaste omgivning genom att leva gömda bakom datorskärmar. De är snabba på att plocka upp ny teknik, kommer över vissa typer av spel, har hörlurar i öronen och så vidare… Men jag vet inte om det är ett problem, jag är själv lite så. Men jag ville undersöka verkligheten utanför. Du vet i datorn, om man förlorar ett spel, så får man en ny chans. Men som i filmen, om du möter en isbjörn då, då du! Jag ville att någon skulle dö, bara för att visa att naturen som kan vara så vacker och romantisk också kan vara extremt grym. Vi får ju väldigt mycket turister till Island och de är så fascinerade av landskapet, men de leker bara. Det är naiva och försöker klättra i bergen. För något år sedan, vad jag kommer ihåg, var det en engelsman som var ute och ”upptäckte” naturen. Plötsligt började det blåsa upp och eftersom han inte hade något isländskt nummer på mobilen så ringde han sin syster i England och försökte förklara var han var. Men hans mobil la av och räddningstjänsten hittade honom först två dagar senare. Ibland har folk för stor tilltro till tekniken, de tror att det alltid flyger en helikopter ovanför dem som är redo att plocka upp dem så fort det blir farligt, säger Ari Kristinsson.

Själv måste jag erkänna att jag inte sett särskilt många filmer från Island. Det gjorde det å andra sidan än roligare att se den här, inte minst med tanke på den fantastiska miljön. Ari håller med om att det blir särskilt vackra bilder, men egentligen tillför inte själva Island så mycket.
 -På manusstadiet var faktiskt tanken att filmen skulle utspela sig i Norge och Finland, men det blev problematiskt med språken. Både norska och finska är relativt små språk i världen och det skulle bli knepigt både i Finland och i Norge. Så vi bestämde oss för att flytta det hela till Island. Men den hade säkert kunnat bli gjord någon annanstans i världen. I början ville en del att jag skulle starta produktionen i Köln för att dra nytta av en filmfond. Då hade pojken i filmen pratat tyska, sen åkt till Norge och på grund av finansiering kanske, kanske, till Sverige (skrattar gott), men då börjar man självklart påverka filmens berättelse.

Även om filmen tillslut landade i Island, och varken tyska eller norska blandades in, så var jag fascinerad över att alla barn i biosalongen verkade förstå vad som hände, fast de pratade isländska och textningen var på engelska.
  -En tanke jag hade från början var att göra filmen helt, eller nästan helt, utan ord. Att syskonen inte skulle förstå varandra. Ett experiment helt enkelt, men det visade sig vara för svårt. Det är inte allt för lättsmällt att titta på två personer som inte förstår varandra i en timme, säger Ari Kristinsson.

Av Alice Härdin 16 apr 2008 11:02