Benjamin Buttons är historien om mannen som åldras baklänges. En vacker och långsam berättelse som tyvärr inte når upp till förväntningarna.
Benjamin Buttons, historien om mannen som åldras baklänges, är vackert skildrad och Brad Pitt bevisar återigen, efter Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, vilken kapabel skådespelare han egentligen är. Han kan tillsammans med andra skickliga skådespelare, här Cate Blanchett, hålla en nära tre timmar lång film vid liv, utan större actionsekvenser.
Det är en långsamt berättad historia som stadigt går mot sitt oundvikliga, sorgliga slut. Tyvärr är den tidvis överlastad med onödigt korta klipp och snabba byten av kameravinklar. Något som stör i det annars så stillsamma berättandet. Det står framförallt i vägen under ramberättelsen som utspelar sig på ett sjukhus i New Orleans, precis innan orkanen Katrina ska slå till, och en dotter läser upp Benjamin Buttons dagbok för sin mamma.
Trots allt som händer infinner sig stundtals känslan av att ingenting händer. Något som ibland fungerar väl med berättandet, men vid andra tillfällen endast lämnar frågan ”Varför?”. Vad är poängen, vad är känslan, vad är meningen med filmen? Varför ser jag det jag ser?
Filmen ska ha tagit sju år att göra och det känns betryggande att någon idag kan och vill ta sig den tiden för att skapa en film och det märks att den är genomarbetad. Den är vacker, historien är intressant och skådespelarna skickliga. Just därför känns det tråkigt att en film med så stor potential inte blev så bra som den hade kunnat bli. Den är sevärd, men ingen film man minns eller funderar så mycket över efteråt. Tyvärr.
| Recension Av Niklas Blomqvist 21 jan 2009 09:28 |