Annes antihjälte, en vardagshjälte

Hon framstår som något slags mänsklighetens straff och gör det tydligt redan från början att om du behöver några tröstande ord eller kanske eventuellt en kram, har du kommit till helt fel ställe.

Hon röker oavbrutet, svär mellan varje ord och verkar ha något permanent jagat i blicken. Kym är absolut inte någon som gör det lätt för dig att leva, något hon inte heller verkar ha någon som helst lust till heller. Redan vid filmens början, när hon blir upplockad utanför behandlingshemmet hon precis blivit utskriven ifrån förstår man att helvetetgapet precis öppnade sig cirka en och en halv meter...

Det bör knappast tilläggas att det bara blir värre när dom väl kommer fram till huset där bröllopet ska hållas. Hon tar precis så mycket plats som man förstår att hon absolut inte förtjänar, det första hon gör är att ligga med brudgummens best man i ett skjul direkt efter sitt AA-möte.

Kym kommer ut efter tio år på olika behandlingshem för att närvara vid sin systers bröllop, redan fem minuter in i filmen ångrar alla, inklusive biobesökaren att hon överhuvudtaget satt sin fot i huset.

Kym är en härlig antagonist, en ledstjärna och en nästan patetisk antihjälte med sitt insjunkna ansikte och stripiga hår. Anne gör en fantastisk prestation(med tanke på att hon lyckats förvandlas från skönhetsdrottning till ett komplett vrak utan att passera gå) och det talas redan om Oscars. Med den jobbiga livemusiken som spänner över alla genrer som finns, den skakiga handkameran, den döda blicken, avsaknaden av sex, pedofila misstankar och affektiva personlighatsstörningar så är den en perfekt dogmafilm.

Kort sagt: En film utan handling, manus, eller logik.

Recension Av Leiyah Lindén 02 feb 2009 10:52