Revolutionary Road

Ett ungt par i femtiotalets USA, Frank och April, gifter sig. Hon vill bli skådespelare. Han är ämnad för något stort, men vet inte vad än. Snart nog har de två barn och sitter fast i medelklassens villaförorts ”hopplösa tomhet”. Hon är hemmafru och han vandrar tillsammans med en grå kostymklädd massa till ett arbete som endast erbjuder honom tristess och affärer med sekreterare. Har ni hört den förut?

Klichén om hur olidligt tomt och meningslöst livet är för medelklassen i deras villor är knappast ett ämne som inte tagits upp i film eller romaner förut. Ett liv som, bakom fasaden av den perfekta familjen, måste fyllas med ständiga bråk och meningslöst sex med sekreterare och grannar. Självklart får livet inte ens då någon mening, snarare tvärtom. Och ibland lämnas man frågande om det man just sett var menat att vara roligt, ironiskt eller tragiskt. Tyngden ligger på det tragiska, men stämningen störs av känslan att det här kanske borde vara ironi.

En bit in i filmen skymtar ljuset. April föreslår att Frank, hon och barnen flyttar till Paris. Hon kan försörja dem medan han kommer på vad han vill göra med sitt liv. Samtidigt som livet för de båda huvudpersonerna tycks ljusna skymtar även ljuset i filmen. Den får liv och lyfts ur sin alltför enkelspåriga ram. Tyvärr blir det endast kortvarigt och klyschorna om den ”hopplösa tomheten” i villaförorten, och omöjligheten att lämna den, staplas återigen på varandra. Talande är att det endast är en mentalpatient som kan se sanningen om paret och det falska, grå liv de och deras likar lever.

Filmen är nu inte dålig. Inte alls. Den är vackert filmad och har två verkligt bra skådespelare i huvudrollerna. Och köper man bara grundidén om hur tomt allting alltid är i medelklassens USA är den till och med riktigt gripande. Problemet är att den inte tillför något nytt till ämnet. Det har gjorts förut, och det har gjorts bättre.

Recension Av Niklas Blomqvist 02 feb 2009 19:17