Waltz with Bashir

I Ari Folmans nya film träffar han en vän på en bar som drömmer om galna hundar. Det handlar om ett minne från Libanonkriget. Mötet triggar Folmans egna minne och han tvingas ta reda på vad som egentligen hände när massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila ägde rum.

Här följer en surrealistisk skildring av vad som skedde under kriget, blandat med intervjuer och absurda minnesbilder. De galna hundarna i filmens inledning får stå som symbol för vad kriget gör med människorna som deltar. Kanske är surrealism det mest effektiva sättet att beskriva en så overklig företeelse som krig och vad som händer med de unga soldaterna när krigets verklighet slår dem. Bilden av en man som skjuter vilt omkring sig till balettrörelser och soldater i pansarvagnstrupper som sjunger med i rockmusik tills befälhavaren träffas av en kula i huvudet kanske är den mest sanningsenliga bild vi kan få av krig.

Filmen tar upp den kollektiva skulden och hur alla som var närvarande i Libanon hanterar minnet av det inträffade. Filmen är snygg och färgsättningen likaså, där det gula ljuset från lysgranaterna är ett tema och en bild av den skuld Folman känner.

Nervösa soldater skjuter en familj i en personbil sönder och samman. De tittar stumt på, och skjuter lysgranater för att lysa upp flyktinglägren, när de kristna falangisterna mördar civila palestinier. När man trodde att antikrigsfilmerna inte kunde beskriva krig på ett nytt sätt gör Ari Folman just detta. Det surrealistiska blandas med det realistiska och för att vi inte ska tro att det vi ser inte är annat än just fiktion får vi i slutet verkliga dokumentära bilder av de mördade familjerna och deras gråtande anhöriga från flyktinglägren.

Recension Av Niklas Blomqvist 23 feb 2009 23:27