Inglourious Basterds

Som vanligt när Quentin Tarantino skrivit manus är dialogen helt otrolig. Den känns så naturlig och är så pass välskriven att det egentligen inte skulle behövas en sekund av våld eller action för att få publiken att sitta fastklistrad i biostolarna och undra vad som kommer härnäst, vilken vändning konversationen kommer att ta. Att sedan språket i filmen är på både tyska och franska såväl som italienska och engelska gör inte saken sämre. Det känns skönt att se en amerikansk produktion där tyskar inte pratar engelska med tysk brytning eller säger några ord på tyska för att sedan övergå helt till engelska.

Inte bara dialogen, utan även rollerna är välskrivna. Den unge och käre Fredrick Zoller, spelad av Daniel Brühl, och Mélanie Laurent:s bittra Shosanna Dreyfus som vill hämnas sin familj går runt och är alldeles för seriösa för den här typen av film. De känns helt malplacerade men lyckas istället för att vara ett störande moment, bryta av mot den överspelande Brad Pitt och den obehagligt roliga Christoph Waltz som överste Hans Landa på ett sätt som gör filmen mer fullkomlig.

Lägg till en ljuvlig respektlöshet för den verkliga historien, musik av Ennio Morricone som helt plötsligt byts mot David Bowies Cat People, snygga scener och underhållande action och vi får en film som, trots alla förväntningar man får när regissören är Quentin Tarantino, både överraskar och överträffar dem.

Missa inte heller trailern till filmen i filmen: Nation’s Pride / Stoltz Der Nation.

Recension Av Niklas Blomqvist 26 aug 2009 17:50