filmfestivalens pressarkiv
Jim Jarmusch senaste alster kommer troligtvis att generera lika många analyser som besökarantalets siffra. Filmen utger sig för att vara en form av thriller, men man bör vara förberedd på någonting utanför normens ramverk.
Vi presenteras för Lone Man, spelad av Isaach De Bankolé, som med simpel kritik skulle kunna anklagas för att inte göra speciellt mycket som rollprestation, men snarare uppvisar förstklassigt skådespeleri. Detta med hänsyn till varenda sagt och outsagt ord och varenda rörelse som han utför. Vidare får man intrycket av att Lone Man sysselsätter sig med någon form av kriminell aktivitet, men vi får ingen inblick i vilka hans uppdragsgivare må vara eller målet med hans kryptiska sökande. Man fastnar i en känsla utav att en enkel utzoomning på handlingen skulle generera en ”aha”-upplevelse och besvara så mycket.
Lone Man reser runt genom spanska städer, byar och nakna landskapsmiljöer som med sin enkelhet verkar vilja säga så mycket. Christopher Doyle har verkligen lagt manken till med sina briljanta kameravinklar och klippningar, där varenda scen verkar så uppenbart genomarbetat, gestaltandes ofta så lite. Protagonisten sysselsätter sig i första hand med yoga och att dricka dubbla espresso ur två separata koppar. Under färden möter han upp med diverse färgrika karaktärer, som han utbyter tändsticksaskar med, dessa innehållande kryptiska koordinater. Trots korta monologer bjuder dessa karaktärer på tankvärda lektioner i musik, film, konst och droger.
Under hela filmens gång varvas soundtracket med en näst intill påtaglig tystnad, dialog är verkligen inte det som säger mest under de 120 minuterna i salongen. Sunn O))), Boris och The Black Angels har lånat ut sin progressiva rock och musiken kunde knappast varit bättre lämpad.
Känd för att gå emot strömmen och traditionella konventioner har nog Jarmusch levererat sitt mest abstrakta verk till dato. Tankarna går ibland till filmen Dead Man, där Johnny Depp spelar en vilsen poet på resa till sin egen begravning. Det bör dock sägas att den filmen innehåller action av stora proportioner i jämförelse med Jarmusch senaste.
Alla former av standardiserad dramaturgi rivs sönder och publiken tvingas ständigt att följa ett mysterium som väcker mycket fler tankar och teorier hos tittaren själv än vad som visas på filmduken. Denna film kommer inte att falla alla i smaken, och förutsätter nästan lite naivt att man behöver sett sin beskärda del av Hollywood-action för att man ska plocka upp all ironi. Publiken bjuds även gång på gång utav en dikt som vill tala om människans egentliga värde, samt det föga uppmuntrande mottot ”La vida no vale nada”.
Se filmen och gör upp din egen tolkning.
Recension av 
Jesper Hassell 24 nov 2009 15:11