Fotograf: LaNotizia@flickr 

Filmen som Sarkozy inte vill att du skall se

Bouchareb, vars föräldrar kom till Frankrike för att arbeta på 1950-talet och som själv är född och uppväxt i en Parisförort, blev berömd då hans film Les Indigènes gick upp på Cannesfestivalen för fyra år sedan. Filmen handlade om en grupp med soldater från Maghreb som deltog på Frankrikes sida under Andra världskriget.

Temat i denna film har tidigare varit en blind fläck i den franska historieskrivningen. De nordafrikanska soldaterna hade fram till dess inte givits något erkännande för sin insats i befrielsen av Frankrike. Detta kan jämföras med den amerikanska historieskrivningen av sina olika krig där både den amerikanska urbefolkningens och svarta befolknings insatser under inbördeskriget och Första och Andra världskriget har vänts ut och in i åtskilliga böcker och filmer.

De nordafrikanska soldaterna fick endast en tredjedel av de franska krigsveteranernas pensioner. Då Les Indigènes visats sägs den dåvarande franske presidenten Jaques Chirac ha rörts till tårar. Han beordrade även att de nordafrikanska veteranerna skulle få full krigspension. Filmen fick stående ovationer och skådespelarna mottog kollektivt priset för bästa manliga huvudroll. Filmen uppfattades som pro-fransk och som ett äreminne över de människor som dött för Frankrike.

Boucharebs nya film handlar dock inte om tappra nordafrikaner som dött i kampen för Frankrike utan om såna som dött i kampen mot Frankrike. Och reaktionen har inte låtit vänta på sig. Denna gång rörs inte den franske presidenten till tårar, utan upprörs till vredesmod. Filmens titel, Hors-la-loi, kan på svenska ungefär översättas till ”Fredlös”. Filmen handlar om tre algeriska bröders liv under den algeriska självständighetskampen mot kolonialmakten Frankrike.

Kriget bröt ut i efterdyningarna av Andra världskriget. Samtidigt som svenskar, danskar och fransmän firade krigsslutet på gatorna, den 8 maj 1945, genomfördes en massaker på algeriska nationalister av franska soldater i staden Sétif. Massakern var fransmännens respons på de krav på självständighet som väckts i samband med krigsslutet. Tusentals nationalister mördades och fängslades. I filmen blir bröderna vittne till denna massaker.

Men att en man med algeriskt släktskap skildrar hur fransmän mördar nordafrikaner blev för mycket för den franska toleransen. Där gick tydligen gränsen för överseendet med kritiken mot Frankrikes behandling av befolkningen i sina kolonier. Yttrandefriheten sitter nämligen ganska trångt i La Republique. Filmen har inte visats en enda gång innan den går upp på Cannesfestivalen. Inte ens en trailer har visats. Orsaken till detta är att det franska politiska etablissemanget stämplat Hors-la-loi som ”antifransk”.

Det var politikern Lionel Luca, representant för presidentens parti UMP i nationalförsamlingen, som lade in en protest mot filmen hos regeringen. I en intervju förklarade Luca att "regissörens sanning inte är Frankrikes sanning”. Regeringen reagerade på anmälan genom att kalla in Försvarsdepartementet och låta dem gå igenom manuset. Departementets ”experter” gjorde i sin tur en utvärdering och lät meddela att filmen var full av ”grova anakronismer”. Att regeringen i en västeuropeisk demokrati kallar in armén och låter dem utvärdera en film är i sig att betrakta som anmärkningsvärt, men det slutar inte där.

Det utvecklade sig till en konflikt mellan regeringen och media som i förlängningen kom att handla om tredje statsmaktens frihet från politiska påtryckningar. Vid sidan av finansiärer från Algeriet, Belgien, Frankrike, Italien och Tunisien är Hors-la-loi nämligen även producerad av de två franska public servicekanalerna France 2 och France 3. Regeringen krävde att kanalerna skulle dra tillbaka sitt stöd till filmen. Men kanalerna vägrade lyda regeringens krav. Detta kommer förmodligen stå dem dyrt, men det är också det enda rätta att göra då mediernas oberoende hotas av en regim.

Regeringen nöjde sig dock inte med att utpressa public servicekanalerna. Nästa måltavla var Cannesfestivalens ledning. President Sarkozy krävde att få en förhandsvisning av filmen innan den gick upp i Cannes. Och detta är ändå den president som genomtvingade den drakoniska Hadopi 2-lagen mot fildelare eftersom han ”vurmade så för de stackars filmskaparnas villkor”.

Kritiken mot regeringens maktmissbruk lät dock inte vänta på sig. Politikern Luca tilldelades årets ”Dumhetspris” (Le Prix de la bêtise) av det franska dramatikerförbundet för ett par veckor sedan och hånades av satiriker. Den 5 maj publicerade tidningen Le Monde en artikel skriven av en grupp framstående fransmän anförda av historikern Benjamin Stora. Artikelförfattarna påpekade det uppenbara; att det inte är statens uppgift att bedöma kvaliteten i en regissörs skapelse. Och jämförelsen är träffande. Tänk er om den amerikanske presidenten kallat in Försvarsdepartementet för att värdera Apocalypse Now och att de kommit fram till att filmen inte var historiskt korrekt och därmed inte borde få visas för allmänheten. Tanken är omöjlig att föreställa sig. Vietnamkrigets fasor har skildrats i många filmer. Ändå är detta fallet just i Frankrike. Inga franska filmer har ännu gjort upp med Algerietkriget.

Hors-La-Loi är inget undantag. Frankrikes regering har en historia av att lägga sig i filmskapares arbete och censur och totalförbud är ingen ovanlighet i republiken. Kritik mot kolonialismen är en känslig punkt i landets historia. Frankrike har fortfarande kolonier kvar och nostalgin för den gamla tidens storhetsdagar lever kvar i vissa hjärtan. Att den konstnärliga friheten inskränks tycks inte bekymra makthavarna nämnvärt. Vi kan räkna med att åtminstone den franska publiken tvingas se en kraftigt censurerad version av Hors-La-Loi (om den nu över huvud taget tillåts visas i landet).

Hors-La-loi har tydliggjort två tvivelaktiga traditioner i den franska politiken; Oviljan att göra upp med de smutsiga delarna av den egna historien samt den ryggmärgsreflexartade censuren av alla röster som pekar på de fel som Frankrike har begått. Som artikelförfattarna kommenterade i Le Monde kan man vänta sig det värsta då makthavarna vill skriva den historia som vi skall få se på morgondagens filmdukar.

Debattartikel Av Martin Ekdahl 18 maj 2010 12:50