Berlin är en galen stad, man kan köpa sprit på Lidl, knark säljs billigt överallt och klubbarna behöver inte bry sig om konceptet "stängningsdags". Om man kombinerar detta med en population som är galen i bra techno och som gillar att gå på klubbar så har man riktigt bra förutsättningar för ett grymt uteliv. I somras var jag i Berlin med ett par vänner. Vi hade hört om en klubb som hette Berghain som kördes på lördagar på Panorama Bar. Den skulle tydligen vara så bra att det var värt en resa till Berlin bara för att gå på den klubben. Glada i hågen hoppade vi in i en taxi vid den tiden då de sena ställena i Stockholm börjar tänka på att packa ihop och bad chauffören att ta oss dit. Han muttrar något och kör iväg oss till ett övergivet industriområde i gamla Östberlin.

Själva byggnaden är ett stort stort omgjort industrikomplex som är en kvarleva från Sovjettiden. Ingången är en liten ståldörr i mitten där man möts av en bister tatuerad jätteman med piercings över hela ansiktet. Innanför den blir man kroppsvisiterad och inga kameror är tillåtna inuti själva klubben. Det stora dansgolvet ligger uppe på ett gigantiskt loft dit man kan gå från bottenvåningen via en stor ståltrappa. Det har ett otroligt bra specialbyggt ljudsystem som låter fantastiskt trots att lokalen borde vara en akustisk mardröm. Lineupen av de DJs och producenter som spelar får vilken technoräka i Sverige som helst att känna sig som Homer Simpson i en munkfabrik. De som spelar där får verkligen utrymme att visa upp hur duktiga de är med set som sträcker sig längre än vad man kan drömma om här i Sverige.

Fast hur bra ljudsystemet är inte alls det man tänker på om man inte är lite skadad. Det man borde tänka på är att man är den minsta, mest betydelselösa lilla plutten där inne och att alla andra är otroligt vältränade. Vi pratar "gamla grekiska statyer"-tränade med variationer från "jag har hängt en hel del på gymmet"-muskler till "Belgian Blue"-muskler. Man får mer komplex än vad en osäker fjortonårig tjej får av att läsa Vogue instängd i en garderob med bara en spegel och en lampa i ett år. När man väl har kommit över detta och insett att man aldrig i livet kommer att vara lika snygg kommer fascinationen krypande. Det finns ett podium där man kan blicka ut över det stora golvet. Synen av allt detta svettiga manskött som rör sig till musiken är tillräcklig för att få den störste homofoben att börja dregla.

Under det stora dansgolvet, på bottenvåningen finns det en labyrint dit man inte ska gå in om man inte är väldigt modig eller flera stycken som kan hålla handen. Eftersom vi var flera stycken och inte särskilt stora eller modiga fattade vi varandras händer och gick in. Vad som händer där inne får jag inte skriva om här men för er som kommer ihåg "blommor & bin"-lektionerna från mellanstadiet och som har lite fantasi kan säkert föreställa er alla permutationer av saker som händer där inne.

När man väl har varit på Berghain känns utelivet i Stockholm ungefär lika kul som att åka rulltrappa när man har testat att hoppa fallskärm. Visst, man kommer neråt på båda sätten men det ena sättet är lite roligare än det andra. Har du lite skinn på näsan och gillar techno kan jag varmt rekommendera att åka dit. Se till att stanna tillräckligt länge för den halvreligiösa upplevelsen när de öppnar fönstren vid taket och dagsljuset lyser upp dansgolvet i små strimmor.

text:Leo Giertz
illustration: Johannes Koch