Alla ska in juh! 

Total Eclipse of the Heart (no, alla var inte där)

Landet hade annonserat över hela stan och alla jag frågat var, av en lustig slump, också på väg dit. I tunnelbanevagnen hade alla decimeterklackar och allmän konstfacks-stämning rådde, men jag menar: det är väl inget ovanligt med att alla Stockholms (hela länets) hipsters samlas på tunnelbanan mot Fruängen? Västertorp är ju party hela dan?

Vissa av oss började sakta inse komplikationen. Vi var inte ensamma. Folket runt om mig började prata om tre-årskalas och Landet och jag hade svårt att förneka att det obönhörligen lät som om hela tunnelbanegänget var på väg till samma ställe som jag. När vi kom fram till Telefonplans station höll alla tummarna på att de skulle få lämna trängseln bakom sig men, sorry, alla tittade argt på varandra när vi i samlad trupp begav oss i samma riktning.

Väl framme var allt ett skämt. I tunnelbanehallen hade några samlats för att hälsa oss välkomna med en extra skönsjungen version av Total Eclipse of the Heart (med extra betoning på “turn around” då) och när vi kom ut mötte vi hela släkten som var på väg tillbaka mot tunnelbanan, de skrattade åt vår optimism och våra hoppfulla blickar.

Kön går inte att beskriva. De enda som ställde sig längst bak var de som inte fattade var den ledde någonstans, eller så vågade de inte riskera sina liv. Fegisar.

Längst fram i kön satte de upp kravallstaket och en ensam biff försökte tappert trycka upp det mot de femtio festkåta ungdomarna som lyckats ta sig längst fram och därför var extra vilda och uppjagade. Då och då såg man en glasflaska svingas upp mot himlen och sen ner igen på valfritt offer i folkmassan. Då och då såg man någon gå under av trycket som kom från vartenda jävla håll.

Om det inte var för att jag började få lite ont i tårna så hade jag naturligtvis gått in. Och jag hade kommit in. Jag var ju faktiskt ”Attending” på Facebook. Det var ju verkligen inget hinder för mig att jag konkurrerade med fem miljoner andra babes som ville åt varsin kvadratmeterhalva i Landets regi. Nono, det var bara det där med tårna, så jag turned around (Total Eclipse of the Heart).

Men varför skulle det vara lättare att komma ner i tunnelbanan? Tre poliser hade kommit fram till att det bästa sättet att ta hand om de hundra miljoner tonåringarna på, det var nog att stänga in dem i tunnelbanehallen och inte låta dem åka hem. Idén sprack tyvärr när pressen blev för stor. Och till slut så satt jag (och några andra, på mig) på tunnelbanan på väg hem igen.

Det värsta var ändå dagen efter. När mitt ”Årets antiklimax” sade varit ”Årets fest!”. Fy Farao.

Av Alice Härdin 27 feb 2008 21:04