NY Feeling 

Up where we belong

Jag genomlevde alla fyra stadier under loppet av sex timmar. På den ständigt återkommande frågan om jag var en riktig fotograf ville jag mer och mer för varja gång svara:"Nej, jag bär omkring med den här svindyra kameran bara för att det är kul."

Varför händer det alltid mig?
Det hade ju börjat så bra, jag skulle ju gå på invigningen av det mest hypade stället i stan sen Pontus fick för sig att bygga om. Så 25våningar upp i luften, den vackraste storstadsutsikt jag någonsin sett, med en drink i ena handen och Calle i den andra tog jag ett djupt andetag och försökte gilla läget.

Alla förutsättningar fanns där, baren var stor svart och blänkande och bartendrarna jobbade hårt på att blanda goda,dyra drinkar. Jag och Calle inbegrep oss i helt sanslösa diskussioner i takt med att våra glas tömdes och fylldes på. Och utsikten var som sagt spektakulär. Men musiken var förfärlig och människorna Likaså. Jag som aldrig haft nån svaghet för människor i allmänhet fick mitt tålamod prövat hårt.

Och så hade jag i och för sig inte mycket för den inglasade rökrutan på taket heller. Men det var var mest sällskapets fel, ja inte Calle alltså, snarare mannen i den glittriga röda tomteluvan som ställde sig mellan min kamera och min utsikt. Och jag blev inte mindre besvärad av att Dunja inte blev insläppt trots att hon stod på listan, men så var hon ju inte från Expressen heller.

Låt oss bara säga att alla tog sitt arbete på lite för stort allvar den kvällen.Allt var väldigt designat och uppenbarligen påkostat men musiken och den allmänna attityden förtog som sagt rätt mycket av lyxkänslan. Jag hade förvisso fullt upp med att skaka av mig kostymmän och bli bjuden på sprit.
 

Fast det är klart, om det dyker upp en halvnaken ung, snygg tjej med en klänning lika kort som ett hårband och ler förföriskt mot dig är det svårt att inte ge vika för vad hon nu kan tänkas vilja ha. Det är definitivt en mycket svårare prestation om man utför det i jeans och t-shirt kan jag lova. Det enda som faktiskt på riktigt imponerade på mig under kvällen var utsikten. Men jag uppskattade däremot toaletterna som spelade soul på högsta volym! Det finns inget som att kissa till Ray Charles!

Mitt personliga omdöme är att det här definitivt kommer bli söders nya inneställe, om dom bara sparkar DJ’n och ger lite chill-pills till vakterna.

Av Leiyah Lindén 26 aug 2008 03:00