Antituristens jakt på de glömda ryska republikerna

När Josef Vissarianovitch Djugaszvili, alias Koba, alias Stalin, var folkkommissarie för nationalitetsfrågor i den unga Sovjetunionen så organiserades ej blott ett antal sovjetrepubliker som Vitryssland och Georgien att ingå i Sovjetunionen utan även inom den ryska sovjetrepubliken ett antal autonoma republiker (och områden) för att markera viss självständighet för olika folk eller etniska grupper som bodde där. Skotten Daniel Kalder har i ”Lost Cosmonaut” berättat om sin jakt på några av dessa minoritetsfolk. Fast — om det verkade generöst att ge dem egna områden att sköta så var det blott ett sken: friheten i skötseln var ju noll och grusinen Stalins egna uttalanden om det ryska folkets överlägsenhet var ohöljt rasistiska och resulterade i en förryskningspolitik, under andra världskriget förstärkt av de omfattande deportationerna av hela folk.

Redan under det första av de fyra besöken, det i Tatarstan, får Kalder, som här har två kompisar med sig, briljera med sin jakt på meningslösa turistbesök. Det handlar om ”antiturism” (beskriven i ett manifest) och då inte i anda av Povel Ramels ”Naturbarn”, nej, att söka efter vita fläckar, och då inte vita i Sven Hedins upptäckarmening heller, utan helt enkelt sådana som är poänglösa, innehållslösa, inte ger något. Vilket tema för en bok… – Och besöken i tatarernas republik och jakten på det meningslösa kontrasteras förstås mot tatarernas ärorika (?) historia: en gång var det de som härskade över ryssarna, som injagade skräck.

Nästa besök, åtskillig tid senare, avlägger författaren i Kalmuckien. Här är det speciellt ett fenomen som har dragningskraft: schackstaden. Som övriga autonoma republiker har även denna en egen president, som övriga är han självhärskare, korrumperad, rik (allt enligt Kalder, och läsaren tror honom gärna). Den här presidenten är så entusiastisk för schackspelet att han också lyckats bli vald till president för den internationella schackfederationen FIDE och i den egenskapen lyckats få denna att förlägga en schackolympiad till en schackhuvudstad som skall byggas speciellt för ändamålet. Kritiker på hemmaplan tystas med att internationella schackfederationen skall stå för fiolerna vilket den INTE gör – så det blir supbrodern Jeltsin som faktiskt hostar upp kapitalet.

Efter ytterligare ett antal månader är Kalder på besök hos två finsk-ugriska folk, Mari El och Udmurterna, med några månaders mellanrum även där, det gäller ju att finansiera irrfärderna vilket han hoppas skriva en bok för att göra (den som just nu anmäls). Det förra folket är attraktivt därför att det – vilket är något anti-antituristiskt – ståtar med en överlevande grupp av hedningar och Kalder lyckas få besöka några av deras heliga platser samt delta i ceremonier. Den hedningapräst som officierar tycks dock ha uppfunnit ceremonielet och är en tidigare nyckelperson inom kommunismen som funnit ett nytt sätt att stå i centrum för intresset och få en åhörarskara.

Stalins förryskningspolitik och den som masskultur, utbildningssystem, familjebildningar och massmedia bistår med gör det svårt för Kalder att finna genuina representanter för de folk som nu är minoriteter på 20-30 procent (vad gäller språk, Kalders uppgifter stämmer inte helt med vad man kan googla fram) inom sina regioner. Att få dem att demonstrera något specifikt för sin kultur är än svårare, inte för att de inte vill utan för att de inte fått det traderat till sig. Mari El (som visar sig centrum för handeln med ryska brudar, ja, brudar för giftermål) och Udmurtien (var huvudstad Izhevsk är en gammal industristad och ”berömd” för att Michail Kalashnikov bor där) kontrasteras därför att det förra folket har en lång historia av kamp mot den ryska erövringen och förryskningen, det senare har aldrig protesterat eller gjort några motståndsförsök.

Är boken läsvärd? Tveksamt men kanske något på en flygresa. Stilen är informell och lättläst, med att antal ”and that sort of thing”, alltså bussig slangartad engelska. Dock har författaren läst på så det finns bra faktabakgrund kring de olika folk han besöker. Dessutom viker ha ibland ut i fantasier inklusive miniscenarier för filmer: love them or leave them. Men kanske själva bokidén är förflugen? Går det att skriva läsvärt om det som är innehållslöst, SORT OF meningslöst i vart fall för författaren själv? En författare som spökar ut sig: han kan mer än han låtsas, att hans ryska skulle vara icke-existerande är en uppgift som framstår som tvivelaktig. Han har ju bott sju år i Moskva, han konverserar livligt fast inte på udmurtiska eller kalmuckiska.

Av Bengt-Arne Vedin 08 apr 2008 16:39