kråkprinsessan.png 

Fjolårets svenska debut

En kvinna har kommit till ett hotell vid en sjö. Hennes ögon är som havsvatten. Utanför hotellet vandrar människor omkring i parken som om inget har hänt. Men varför delar personalen ut tabletter vid bestämda tider?

”Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden.”

Solbritt sitter på ett rum och skriver ner minnesbilder i ett anteckningsblock. Det är hotelldirektören som sagt åt henne att göra det. När hon kommer till namnet Jan tar orden slut.

Jag läste Joanne Greenbergs insiktsfulla och gripande roman ”Ingen dans på rosor” för många år sedan. Den handlade om en schizofren kvinna inifrån kvinnans egen verklighetsuppfattning. Jag tänker på Greenberg när jag läser Annika Bengtssons debut som skönlitterär vuxenförfattare.

Kråkprinsessan berör det mest smärtsamma som en människa kan vara med om. Vid ett par tillfällen tvingas jag lägga ifrån mig boken, bara en kort stund för jag vill läsa vidare, måste läsa vidare.

När Solbritt börjar nysta i det förflutna och när det förträngda kommer upp till ytan läggs ett pussel och ett människoöde som kretsar kring ett barn, fyra män, en kyrka och ett svart hål där det allra farligaste gömmer sig. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta.

Annika Bengtsson (f. 1957) har tidigare givit ut en ungdomsroman. Hon jobbar som krönikör och nattredigerare på Hallandsposten.

Av Stefan Whilde 12 maj 2008 15:07